Det blev en ny bekantskap som jag inledde min sommarläsning med. Torsten Wahlund har berättat Dödens pendel för mig i Mp3-lurarna och deckaren är lagligt överförd till I-poden från bibliotekets digitala lånehyllor.Det är som deckare är mest: lättsmält, lätt att slå av och på när och hur som helst och sedan lättglömt. Här är det polisen Axberg som med sina kollegor utreder såväl mord som narkotikabrott i Sundsvallstrakten samtidigt som läkaren Jensen är fundersam över ovanligt många dödsfall som avskrivs som plötslig hjärtdöd. Självklart finns det kopplingar mellan polisens utredningar och läkarens teorier och det blir riktigt spännande innan läsningen är över.
Annars är det som sagt som deckare är mest: några original inom poliskåren, en stolpig chef, en skvallrande sekreterare, en huvudperson som har svårt med sina nära relationer (han har dock inte alkoholproblem - ännu) och en läkarkår som går på knäna och drömmer om bättre tjänster på finare sjukhus.
Det ska tydligen finnas någon fortsättning på den här debuten och jag kan tänka mig att Moström kan utvecklas i sitt skrivande så att helhetskänslan för boken blir ännu bättre. Det är dock riktigt trevliga dialoger och inre monologer som känns helt okej och äkta. Det som stör mig med mp3-formatet är att det är inlagt någon typ av ljudeffekter vid inläsningen så man hör bultande hjärtljud ibland och pianoklink som ska förstärka spänningen. Wahlund har dessutom lagt sig till med det många brukar ha svårt för - han ändrar dialekt och använder rösten på olika sätt vid olika tillfällen. Det känns så där "nja" för mig, men i övrigt var det en lättsmält läsupplevelse i en miljö som jag fann intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar