söndag 25 oktober 2009

Ljudet av ditt hjärta - Stephenie Meyer

I den tredje boken om Isabella Swan är den litterära referensen Brontës Svindlande höjder (i den förra var det Romeo och Julia) och det citeras frekvent samtidigt som Bella själv speglar sig själv i förebildens hjältinna - och grimaserar. Det är tråkigt att läsaren inte själv får upptäcka hur undertonerna av den romantiska klassikern går igen i Ljudet av ditt hjärta, men samtidigt tackar litteraturvetaren i mig för kryphålet in till äldre litteratur.

Bella slits mellan kärleken till Edward, den stoiske vampyren, och Jake, den djuriske och hetlevrade varulven. Det är inte lätt att upptäcka kärleken, speciellt inte när den är riktad mot två olika personer, eller som i det här fallet; två varelser. Det är kring detta berättelsen kretsar och rent handlingsmässigt blir det ett mellanspel där kärleken ska redas ut, återigen ältas kring och grimaseras över, innan det yttre hotet - personifierat av Victoria som ska hämnas sin partners död - ska besegras i en slutstrid. Den delen av berättelsen blir ett antiklimax eftersom så många inslag byggts upp kring hatet hon känner gentemot Edward. Nu blir hon en perifer händelse som ska skruva upp tempot innan eftertexterna ska börja rulla.

Jag saknar en utveckling av Bellas förhållande till fadern, inte bara i den här boken, utan i samtliga. Det händer rent ut sagt ingenting dem emellan, utan han sitter i soffan framför tv:n och hon lagar maten som han äter medan hon tänker på annat - och grimaserar.

Det grimaseras och grimaseras om det inte stirras och tittas misstroget. Jag vet inte om det är översättningen som falierar eller om det är så olyckligt att författarinnan faktiskt skriver om ansiktets uttryckssätt på det här viset. Synonymordboken borde dammas av.

Nu blev jag kritisk igen, trots att jag tycker att berättelsen fungerar. Många trådar följs upp och den röda tråden som löper genom dessa tre romaner jag läst är just röd, även om den blir något blek emellanåt. Jag är rädd att konceptet blir alltför urvattnat alldeles för snart, men måste ändå läsa vidare för att få ett avslut på detta nytänkande inom genren. Nu återstår bara en fråga: när kommer den fula ankungen att rugga av sig fjädrarna och blir Svanen?

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...