Jag var så säker på att jag hade läst den här boken, men när jag bläddrade i den på måfå insåg jag snart att det hade jag inte alls det. Sagt och gjort började jag läsa... och kunde inte sluta.
Livet är svårt nog när man är tretton år och ska komma på hur livet fungerar. Hur man ska klä sig, hur man ska umgås, om brösten växer normalt, om mensen kommit, om man ska röka, dricka och ligga eller inte. Man ska inte ha en cancersjuk mamma och tvingas vara orolig för henne, vara den som städar, tvättar och lagar mat för att mamma inte orkar. Så har Jenna det.
Johanna Thydell har i ungdomsromanen "I taket lyser stjärnorna" skrivit en sådan finstämd berättelse om hur allt detta jobbiga och svåra blandas, om hur det känns skönt att skratta också även om inte heller det känns bra. Alltihop på en och samma gång. Förändringen hos Jenna, som har självlysande stjärnor i taket ovanför sin säng, går från att skriva en lapp där det står "Om du dör mamma, då tar jag självmord" till att en tid senare avsluta med orden: "Om du dör mamma, då vill jag leva. För dig." Med det är det inte sagt att det värsta är över för Jenna. Hon får tvinga sig att fortsätta andas och hon är inte säker på att det går att leva när mamma inte längre är kvar. Det är hjärtskärande när hon funderar över om man fortfarande är dotter om ens mamma inte lever.
Det blev ett riktigt bra avslut på det här läsåret i och med njutningen den här boken bringade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater... -
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o... -
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar