Med en lektion som inbjöd till stilla läsning klämde jag den här ungdomsromanen på under en timme idag. Gunnar Ardelius berättar i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kärlekshistorien om Morris och Betty och gör detta på ett rätt intressant sätt. Baksidestexten är en kort prosatext som sammanfattar hela boken:"Morris och Betty", han sätter händerna för hennes ögon och berättar. "Vi är på film nu, det här är historien om oss, där kärleksparet får varandra i den första scenen. Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär. I en scen som visas på trailern säger han att de hör ihop som Hennes & Mauritz."
Hon tar bort händerna från ögonen. "Det måste hända någon sorgligt också, annars vill inte se filmen."
"Okej, hans pappa är manodepressiv och mamman är en komplett fruktkaka."
"Inte sånt tråkigt, det ska finnas något att gråta åt, annars är det ingen riktig kärlekshistoria. Slutet ska vara sorgligt."
"Nej, de lever lyckliga i alla sina dagar."
Bettys och Morris kärlek är stark och så överväldigande att den nästan är skrämmande för dem ibland. Känslan av att vara utlämnad åt någon annan, att någon ser ut att kunna läsa ens tankar, att man inte kan låta bli att berätta de där hemligheterna man egentligen svurit på att aldrig avslöja för någon. Ändå tar kärleken slut och frågan är just hur den kan göra det? Falling in love är enkelt att förstå, men vad är det som gör att man slutar älska. "När vet man att det är slut?" / "Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig".
En ovanlig men läsvärd roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar