lördag 12 maj 2018

Ormen i Essex - Sarah Perry

Lätt ett av de snyggaste bokomslagen det här året! Det lockar till läsning och tur är väl kanske det, för den har bjudit på en del motstånd. Jag vet egentligen inte varför, för jag gillar't! Kanske har problemet varit att mitt hem mer har liknat en ungdomsgård de senaste dagarna, eller så beror det på alla nationella prov som ska rättas och bedömas, mitt under brinnande studenttid.

Cora är nybliven änka efter en man som hon har komplexa och blandade känslor för. Å ena sidan var han en sadistisk make som inte ens behandlade henne bättre än en hund, medan han å andra sidan kunde invagga henne i en skön känsla av att hon betydde någonting. Tillsammans fick de sonen Francis, som är mer intresserad av att räkna fjädrar i en dunkudde eller att rabbla upp Fibonaccis talföljd än att samspela med sin omvärld. Hennes nära vän Martha, en socialistisk aktivist, är hennes käraste vän och de följs åt överallt, till och med när Cora får för sig att flytta till den lilla staden Colchester i Essex. Det som driver henne är berättelsen om den bevingade ormen som sägs leva i floden Blackwater och som på ondsinta sätt tar död på intet ont anande offer.

Väl där, med en trånande och experimentell läkare kvarlämnad i London, möter hon istället pastor William Ransome och hans sprudlande familj med den vackra hustrun Stella i spetsen. Stella blir vackrare och vackrare för varje gång Cora träffar henne, men snart står det klart att allt inte står rätt till med henne. Cora och Will börjar gräla om någonting varje gång de ses, men dras samtidigt ohjälpligt till varandra. I romanen beskrivs ett viktorianskt England uppblandat med gotiska inslag och beskrivningar av en tid när vetenskapen och tron måste stötas mot varandra. Detta händer bland annat när ormen i Essex ska förklaras, antingen som ett Guds straff eller som en naturvetenskaplig företeelse som bara inte har blivit begriplig ännu. Genom Cora och Will finns en viss uppfattning om att det ena kanske inte behöver utesluta det andra.

Så många höjer den här boken till skyarna och jag kan inte hjälpa att jag sitter efter avslutad läsning med känslan av att ha missat någonting. Jag tror att det här är en bok, som så många andra, mår bäst av att läsas och sedan diskuteras med andra. Jag skulle i alla fall behöva det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Inga kommentarer:

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley

Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läs...