Jag överdriver och det gör också till viss del författaren, men det är humoristiskt med en stor portion ironi, vilket tilltalar mig något oerhört. Jag satt och talade med en arbetskompis, som själv definierar sig som röd medan jag var mycket gul, om den här boken varpå en kollega säger: "Varför måste man ens prata om färger?" Vi började gapskratta, för det står uttryckligen i den här boken att bara en blå person skulle ställa en sådan fråga. Min arbetskamrat (röd) anmärkte på detta på ett rättframt sätt medan jag skämtade fram det. Vår gröna kollega log nervöst, eftersom hon nog var rädd för hur den blå personen skulle uppfatta detta - emedan den blå inte alls tog illa vid sig utan fortsatte sina ifrågasättanden för att få mer fakta till sitt underlag.
Ja, du fattar. Olika personlighetstyper beskrivs utifrån olika färger. Ibland kan det låta väl enkelt, men det är just förenklingen som kan få en att reflektera över vilka grunder vi människor tänker och reflekterar. Det är positiva och negativa aspekter i en salig blandning och kontentan går ut på att alla behövs. De röda tar snabba beslut, de gula är visionärerna i all sin oorganiserade prakt, de gröna utför jobbet och de blå utvärderar. De röda är gasen, de blå är bromsen, de gula är bränslet (fast utan struktur) och de gröna lägger in växeln så att bilen går framåt.
Det finns till och med hänvisningar till både de gamla grekerna och mayafolket, som redan på sin tid gjorde ungefär samma indelning av människor utifrån de här tankarna. Jag köper inte allt, för många exempel låter tillrättalagda, men jag köper grundprincipen.
När jag gav den här boken som tips åt mina gymnasieelever stannade en av eleverna upp (en som sällan tar initiativ till personliga samtal) och frågade vilken typ jag tyckte att han var. Det kan vara känsligt att svara på och jag försökte förklara att jag bara har läst boken och tänkt på min familj och de jag arbetar med utifrån färgerna. Istället undrade jag hur han själv såg på sig själv utifrån den (ytterst) korta presentation av innehållet som jag hade gjort. "Jag är väldigt blå, för många tror att jag inte har mycket att komma med, men det pågår väldigt mycket i mitt inre", svarade han. "Jag önskar att jag vore grön, men är nog inte det lika mycket som jag vill att jag ska vara." En annan elev drog av ett leende och suckade: "Jag är såååå blå." Det stämmer också.
Alla är en blandning av alla färger, mer eller mindre, men det har varit så roligt att läsa den här boken bara för att reflektera över olika människotyper som finns i ens närhet. Klart läsvärd - men läs den gärna tillsammans med någon som är olik dig, för då blir det ännu roligare!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar