Ja, farmor dör. Jag riskerar ingenting genom att avslöja att farmor dör, för det gör hon. Många skulle dessutom bli väldigt lättade om hon faktiskt gjorde det. Elak är hon, vass och oresonlig. Knycker katter, spyr ur sig förolämpningar och kommenterar om du har för små bröst.
Rakel vill inte hälsa på sin farmor Lydia, inte ens på dödsbädden. Det är en seg och utdragen process som Rakel dessutom är övertygad om att farmodern drar ut på med flit. Hon har gjort slut med henne för länge sedan och har bara träffat henne när det har varit absolut nödvändigt. Hon förstår inte sin egen mamma som vårdar den äldre kvinnan ömt, trots att hon inte ens är släkt med Lydia annat än att hon har gift sig med hennes son och dubbeltrots att hon aldrig har fått höra ett gott ord komma över hennes läppar. Ändå åker Rakel dit, lite för att ändå hjälpa sin mamma, och trots att hon gör sitt bästa för att inte sjunka till farmoderns låga nivå klarar hon inte av det. Bland annat säger Rakel: "Tänk om du är mästerfittan i stövlar?" Det kan låta grovt, men i sitt sammanhang är det så fantastiskt, så ömt, så avgörande och så oerhört fint.
Kan man förlåta vad som helst? Kan man älska en person som aldrig har visat kärlek? Kan man försonas, trots att ena parten är oövervinnerligt motstridig? Alla människor vill svara ja på den frågan, men Rakel är så fantastiskt, skönt ambivalent i den frågan och det är det som gör henne så gudomligt befriande att följa!
Språkligt så sprakar det här. Det är kanske inte poesi direkt, men ta mig katten (läs boken så fattar du kopplingen till katter): jag skulle sätta Malin Wollin i Svenska Akademien imorgon om jag hade möjligheten. Om andra har farmödrar som pratar om barnbarn som livets efterrätt så har Rakel en farmor som ger henne känslan av att vara disken som kommer när man har ätit upp livets efterrätt.
Här möter vi katter som älskar gränslöst och fordrande, med åtrå från botten av sin grunda själ. Vi möter fastrar som borde läsa Tintin i Tibet istället för ayurvediska skrifter. Framför allt får vi en inblick om hur en stor hand, rödfnasig av att ha städat och ordnat det för andra trots att ett tack aldrig har uttryckts, läggs över en hand som är en samling silkeshud med många leverfläckar. "Ibland är (Rakels) mamma en affärskvinna med bluetooth, ibland är hon ett däggdjur. Instinkter och uthållighet."
Det här är så vackert och så bitande elakt att jag hoppas på att få prata med någon annan som också har läst och älskat den här boken. Dedikationen som inleder romanen lyder "Till kvinnorna" och det blir så tydligt vad de orden kan innebära när du har vänt den här bokens sista blad. Hör av er när ni har läst den så kan vi prata.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar