Aza, huvudkaraktären i den här romanen, har ett. Självskadebeteende alltså. Hon har ett sår i fingret som hon pillar upp, sedan blir hon övertygad om att det är infekterat och då måste hon badda det med alkogel samt byta plåster. När det svider känns det bra, för det blir som en signal om att det fungerar. Hon får hjälp, bland annat av en psykolog och genom att äta piller, men då blir hon lugn och kan glömma av att byta plåster - så då slutar hon ta tabletterna och river upp såret, baddar det med alkogel och... ja, ni fattar.
Aza lider av fobier, mestadels kopplade till baciller, och John Green är en mästare på att beskriva hur den här människans liv begränsas av föreställningarna om alla mikrober som ständigt hotar hennes renhet. Det blir både tragiskt och komiskt när Aza så träffar en pojke som hon kysser, för först tar det andan ur henne - och sedan vill hon kräkas. Allt hon kan tänka på är hur hans orenhet strömmar över till hennes mun och då måste hon skölja hela munnen med alkogel.
Vid sidan om detta finns det roliga bikaraktärer och intressanta personer. Dialogen är rapp och en stor del av meningsutbytena sker via sms. Killen hon blir kär i har en försvunnen miljardärpappa och den tråden är visserligen också intressant, särskilt eftersom det finns en belöning som väntar den som kan ge ledtrådar så att pappan hittas vid liv. Ändå är det mest Aza jag bryr mig om, just för att hon är en enda stor vandrande motsättning hela människan.
Litteratur- och religionsnörden i mig älskar att berättelsen om sköldpaddorna finns med, för jag har hört den förut och den passar så fint in i den här berättelsen!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar