Historieläraren - Matt Haig

Matt Haig skrev Människorna och beskrev det mänskliga släktet ur en utomjordings perspektiv som jag tyckte var så ömsint träffande. I den här, Historieläraren, beskriver han mänsklighetens förhållande till tiden och perspektivet är Tom Hazards. Tom berättar att vi är dömda att återupprepa historien, trots att vi hela tiden manar oss själva att lära av den. Han vet, eftersom han har varit med tillräckligt länge för att slå fast detta utifrån beprövad erfarenhet. När vi andra har åldrats fjorton år åldras han bara ett. Därför kan han, över tre hundra år gammal - nästan fyra hundra, berätta om hur han har sett häxprocesserna på nära håll, hur gatorna i London såg ut när det fortfarande var en liten stad, hur Shakespeare avbildats på ett sätt som inte gör honom rättvisa, om hur Josephine Baker dansade,  hur F Scott Fitzgeralds författarskap ifrågasattes, hur människor förr drog fram sina klockor medan nutidens halar fram sina mobiltelefoner.

Mitt i allt detta finns en kärlekshistoria, eller egentligen flera, för vad gör det med en människa att han åldras långsammare än alla andra. Det innebär att den person som står vid hans sida inte kommer att finnas kvar lika länge och åldern är ett hot, inte minst när det gäller att förklara för omvärlden hur det kommer sig att personer med olika fåror i ansiktet väljer att vara tillsammans. Konflikten blir tydlig, bl.a. i det samfund som verkar för att "förmågan" ska förbli en hemlighet, när personer med antiåldrandet måste flytta vart åttonde år för att sedan börja om på nytt. Tom försöker bli sin egen, men möter hela tiden försvårande omständigheter.

På sätt och vis är det lite "Hundraåringen" över den här romanen, men med en fin eftertanke om vad tiden gör med oss och om att tiden är ett evigt nu. Bild lånad från förlagets hemsida.