fredag 10 augusti 2018

De behövande - Helena von Zweigbergk

Är det en lång novell? Är det en kort roman? Nej, det är någonting helt eget, om ni ursäktar parafrasen från Superman.

Jag älskar allt Helena von Zweigbergk skriver. Jag älskar hur hon sätter fingret på det allmänmänskliga. Jag älskar att det fina och det fula är lika självklara inslag i berättandet som det är i verkliga livet. Jag älaksr den här skildringen av en mor och en dotter som båda vill mötas, men som inte kan.

I var sin jag-berättelse läggs flera oliak historier fram: vad den ena tänker och vad som faktiskt sägs; hur den andra ser vad den andra tänker och hur vad som faktiskt sägs uppfattas. Sedan svarar den andra, men tänker något annat och sedan tolkas det sagda... Mor och dotter, två kvinnor som båda är mödrar och som båda känner en längtan efter den andra.

Jag älskar det här. Sa jag det, eller?

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...