Anna är gift med Jens, som läsaren snart förstår är snäll men tråkig i Annas ögon. De får barn. Anna vaggar barnet, torkar kräks, gör alla grimaser, sjunger alla sånger, badar barnet och smörjer in honom med olja utan dofta (till och med mellan tårna). Ingen ser alla åthävor hon ägnar sig åt, så hon går på alla öppna hus där andra mammor också håller till, och gör allt igen, så att de verkligen ska se vilken bra mamma hon är. Problemet är att alla andra mammor som också är där också vaggar sina barn, hissar upp dem och gör de rätta grimaserna.
Barnen växer upp. Anna önskar att Jens ska slå henne, för då skulle hon kunna gå. Eller att han dog, för då skulle hon bli fri. Men Jens dör inte och han slår henne inte heller. Hon blir inte fri, för hon går inte. Barnen är märkligt fjärran henne och äktenskapet är som ett skådespel. När de en kväll befinner sig på en middag tillsammans med ytligt bekanta träffar Anna Ivan, en författare som i ett annat sammanhang inte skulle vara någon, men som i det här sammanhanget är någon och det finns en kontakt mellan dem. De inleder ett förhållande och samtidigt som Anna får ut någonting nytt undrar hon över om Jens har någon annan. Med Ivan, som är betydligt äldre, blir livet nytt och samtidigt någonting välbekant, när han blir sjuk. Hon gör allt rätt, hjälper honom och smörjer in honom med olja (till och med mellan tårna) och hon står ut. Hon finner sig. Oavsett i vilket skede hon än befinner sig, så finner hon sig.
Det är någonting i prosan som gör att jag gillar det här. Kanske älskar jag det? Eller så avskyr jag det. Det är någonting i den sista meningen som får mig att le, samtidigt som jag biter ihop hårt, för jag vill inte tycka om det. Den här boken är inte lätt, men den är inte svår heller. Vi borde bara läsa den och prata om den sedan. Vem är på?
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar