Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en sådan bok. Om någon frågar dig spontant om du har någon i din närhet som du inte ser eller lägger märke till kommer du antagligen att svara nej av ren instinkt, eftersom vi alla vill tänka så om oss själva. Om du däremot svarar ja kan du lätt framstå som en osympatisk skit. Så, vilket alternativ stämmer bäst in på dig? Är du en ouppmärksam person eller en osympatisk skit? Jag är antagligen en blandning av båda, precis som resten av mänskligheten. Den här boken får en att bli mer uppmärksam på sätt du inte ens hade kunnat föreställa dig.

Många gånger (inte minst på jobbet) försöker jag se alla personer jag möter, men det räcker inte med att jag tycker att jag har sett någon. Personen som inte upplever att den blir sedd måste också känna det. Sanningen ligger hos den som känner behovet och inte i de goda intentionerna hos andra. Det är vad Johanna Nilsson för fram så bra i den här boken.

Här får läsaren möta Emil, en sportnörd som är så bra på allt han håller på med att tränarna i de olika sporterna försöker få honom att välja bort andra för att satsa på just den de tycker är viktigast. Själv börjar han bli mättad, men vet inte hur han ska komma ur sin situation. Han är svårt märkt av en incident med en av sin pappas patienter som inte blev hjälpt och som valde att avsluta sitt liv. Bredvid sig har han bästa vännen Filippa som han bara vill kyssa, vilket inte heller gör vardagen enklare. När han får ett mejl med en länk till en blogg som bara syns för vissa utvalda förstår han först ingenting.

Filippa sitter bredvid Emil och vill inget annat än att kyssa honom, men det kan hon inte säga, för de är ju bästa vänner. Hemma ligger mamma i fosterställning och får inte mycket gjort. De flesta dagarna kliver hon inte ens upp ur sängen och Filippa är rädd för att hon kanske inte har förstått hur dåligt hennes mamma mår. När Emil får länken till den slutna bloggen får de tillfälle att samarbeta för att ta reda på vad saken kan handla om.

Karim är också en av de utvalda att få en länk till bloggen, som precis som boken heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med" och när Emil hör av sig till de andra som finns på mejllistan svarar han. En grupp bildas av de personer som har sett bloggen och alla är eniga om att försöka komma på vem personen som ligger bakom den kan vara. Någon gemensam nämnare måste finnas och de börjar dela med sig av sig själva för att komma på vad det kan vara. När de andra talar om att personen måste hittas för att hindra hens självmord berättar inte Karim det han innerst inne tänker. Han behöver inte se hur bloggaren har tänkt dö, för han har redan bestämt sig. Han vill följa med.

På många sätt är det här en bok som handlar om upplevd ensamhet, trots att det finns människor runt omkring som både pratar med dig och bjuder in till fest. Ensamheten handlar om någonting annat, någonting som är svårt att sätta fingret på och som handlar om att den enes mål är någon annans fasa. Det är en katt-och-råttalek som väcker förhoppningar, men som samtidigt inte ger en positiv bild av hur vårt samhälle tar hand om dem som inte mår bra psykiskt. Så läsvärd och så tänkvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.