Här arbetar alltså Beckett med att färdigställa allt inför öppnandet av hotellet. Samtidigt stöter han ihop med Clare, änka och mor till tre grabbar som gör att hon har fullt upp. Han dras, mycket frivilligt, in i hennes liv och faller inte bara för henne, utan för hela hennes livssituation. På samma gång som deras vänskap övergår till någonting mer presenteras Avery och Hope, Clares vänner som också är viktiga i hennes liv. I och med att det finns två bröder till i familjen Montgomery, förstår läsaren snabbt att det är meningen att de två bröderna är ämnade för var sin av Clares vänner. Jag har ingenting emot det. Jag förstår också snabbt vem som kommer att få vem och tjusningen ligger mer i att se på vilket sätt de kommer att få varandra. Det är som en formel. Abra kadabra. Skönt att veta att det kommer att sluta lyckligt och skönt att få skratta, lite överraskat emellanåt, när det händer.
Det är amerikanskt, romantiskt, lite fräckt men samtidigt överraskande välskrivet. Nora Roberts prånglar ur sig böcker i snabbare takt än Spinning Jenny, men berättelserna fungerar. Som vanligt finns det en liten touch av övernaturlighet, här i form av en kvinna och doften av kaprifol, och den detaljen verkar löpa som en röd tråd genom berättandet. Kvinnan, som kallas Elizabeth eftersom hon uppehåller sig i ett av hotellrummen som är uppkallade efter hjältinnan i Austens Stolthet och fördom, har en förmåga att leda karaktärerna vidare från de personliga trösklar som sätter käppar i hjulet för deras kärleksliv.
Jag kan inte låta bli att tycka om det här, även om jag vet att det är lite banalt. Det är väl min guilty pleasure, antar jag, men hey. Jag har precis fyllt 37, så jag bryr mig inte. Jag gillar det, jag njuter av läsningen och jag kastar mig gärna över nästa del, även den snart utläst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar