PAX - Bjäran (Larsson, Korsell, Jonsson)

Sonen har nedräkning. När vi hade läst ut Bjäran sa han: Nu är det bara sex böcker kvar. Som om han gruvar sig, och jag känner igen känslan. Den där speciella när man har hittat något man fastnat för och som gör att man kan glömma tid och rum. Samtidigt också tomheten efter att ha avslutat en serie: vad ska jag läsa nu då?

Bjäran är en figur som i gammal folktro också kallades mjölkhare och den kunde användas av en häxa för att stjäla mjölk. Alrik och Viggo råkar saftigt i trubbel när det börjar försvinna värdefulla föremål i Mariefred. Träslöjds-Thomas är snabb med att peka finger mot pojkarna och vid ett möte i skolmatsalen med oroliga mariefredsbor liknar sammanslutningen vid en punkt nästan en häxprocess. Samtidigt säger Magnar och Estrid att det finns en svarthäxa i Mariefred och att hon antagligen använder sig av en bjära för att bli starkare.

Detta är hur spännande som helst, precis som i de andra böckerna, men som jag grät i den här boken, för det är så fint! Pojkarna har funnit sig till rätta hos sina fosterföräldrar och Alrik är livrädd för att allt trassel de ställer till med ska göra att de blir ivägskickade igen. Framförallt han som är äldre känner ansvar för sin lillebror men insikten om hur illa hans mamma verkligen fungerar blir klart för honom. Han kan för första gången kalla henne alkoholist. Han kan också tycka om sin lillebror på ett sådant hjärtknipande sätt, nu när det finns vuxna som tar ansvar för själva uppfostran. När Anders och Layla tar strid för deras skull och Alrik äntligen kan släppa så mycket av sitt magont, då känner jag nästan att jag skiter i hur det ska gå med svarthäxan, för med kärlek och ansvarsfulla vuxna kan vem som helst klara vad som helst.

De här böckerna är grymma: både för att de innehåller ond, bråd död, men också för att de är så skickligt berättade.