Jag och sjuåringen höll på att skratta ihjäl oss åt den här boken, En mördarkatts dagbok. Författaren måste vara en sann kattmänniska, eftersom vederbörande har beskrivit en katts kynne så på pricken att man nästan måste gå i roll och låtsas vara en katt, bara för att kunna läsa berättelsen med rätt attityd.
Glöm det där med att katten äter när hon är hungrig. Glöm det där med att katten kommer om du lockar. Glöm det där med att hon nog kommer att rätta sig efter den som bestämmer... för det är Tuffy som bestämmer. Kattvakten, präst till vardags, tror inte bara på Gud utan också på att människan är satt att råda över djuren. Han försöker ge Tuffy mat som inte passar och då äter inte Tuffy. Det som börjar lite trevande utvecklas snart till en maktstrid som, vilket alla djurkännare vet, människan inte kommer att vinna.
Boken är full av tokiga upptåg och bilderna är fantastiska. Bok och bild från förlaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar