I den andra delen av Värdshustrilogin är det dags för hotellet att slå upp sina portar. Allt arbete som har lagts ner för att färdigställa huset, från fallfärdigt till toppskick, är till ända och hela bygden är nyfiken på hur det kommer att se ut.
I centrum står Avery och Owen, goda vänner som faktiskt förlovade sig redan som femåringar. Det som började som ett skämt med en plastring från en tuggummiautomat slutar här med vuxenversionen av samhörigheten.
Samtidigt presenteras premissen mer och mer för de två återstående singlarna, Ryder och Hope. De känns mest intressanta och det är väl därför läsaren får vänta med att ta del av den upplösningen.
Jag läser i Litteraturmagazinet att Nora Roberts själv bor i Maryland och att hon själv har restaurerat ett fallfärdigt hus som nu drivs som värdshus. Hon måste ju låna från både sitt eget och andras liv om hon ska kunna skriva i den här takten och hålla liv i någon sorts berättelse. Som sagt, jag tycker att det fungerar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar