Nyårskyssen - Nora Roberts

Den sista delen i Roberts trilogi har, namnet till trots, ingenting med nyår att göra. I Nyårskyssen knyts alla lösa trådar ihop, hjälten får sin hjältinna trots att förvecklingar uppstår på vägen och till och med spöket får sin sinnesro till slut. Gott så. Lite avmätt, men med fint driv och oväntat bra språk.

Precis som utlovades i den föregående delen så sparades det mest intressanta paret till sist, med den välorganiserade Hope som möter den närmast primitive Ryder. Det är absolut ingenting nytt, utan snarare tvärt om: det här har jag läst och sett i så många olika variationer att det går hur bra som helst att steka två kilo köttfärs medan man tar sig igenom mellandelen. Men samtidigt det överraskande: att läsa om kvinnor som inte skuldbelägger sig själva eller andra för att de njuter av sex. Det var på tiden, för det är ingen självklarhet. Om det är någonting som petar upp den här bokserien till tre stjärnor av fem så är det väl just en känsla av att det kan få vara sensmoralen. Lättläst och lättglömt, men inte utan värde.