Jag undrar hur det ser ut inne i huvudet på Jo Nesbø. Jag har sett honom intervjuas av Malou von Sivers på tv och läst någon dito i DN och han är lite snygg, lite cool och mycket vältalig. Samtidigt skriver han om så fruktansvärda handlingar att man måste fundera över hur man kan dikta upp sådana detaljer utan att vara lite galet lagd. Jag har varit så mörkrädd under de dagar jag läst senaste romanen Pansarhjärta och har ryst både av skräck och förtjusning. Det är välskrivet, plågsamt detaljerat och alldeles, alldeles förskräckligt spännande. Mordmetoderna är utstuderat grymma och i romanen får läsaren följa dels mördaren och dels mordutredarna.
I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.
Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.
Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.
Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar