tisdag 18 december 2012

Sandmannen - Lars Kepler

Jag var så skraj när jag läste den här boken att jag på allvar övervägde att gå och hämta ett av mina sovande barn, allt för att jag skulle slippa sova ensam.

Förra boken avslutades med en cliffhanger värdig en actionhjälte och tempot är högt i den här, Sandmannen, redan från början. En man som blivit dödförklarad, och som noterats som ett förmodat seriemördaroffer, dyker upp efter tretton år och Joona Linna förstår att utmaningen han står inför kommer att vara den svåraste någonsin. Hans expertis och andras villighet att offra sig gör det här till den mest rafflande bok jag har läst under det här året.

Min kritik mot Keplers böcker har tidigare varit att det har dragit iväg i slutet. När allt känns imponerande bra har det kommit två-tre vändningar till som har fyllt mig med lust att slå ut med armarna på ett mycket italienskt vis medan jag skriker "Varför?! Varför?!". (Inte på italienska då, men ändå.) Det mycket trevliga är att så känns det inte i den här. Den där vågen av spänning när allt ställs på sin spets i slutet spänner över ett hundratal sidor och det är därför helt omöjligt att lägga boken ifrån sig och det kan bitvis kännas som om man måste ta en andningspaus, men det är riktigt bra.

Den krypande känslan av obehag finns där: någon som iakttar. Någon som hotar, inte mest dig utan de personer du håller av mest. Någon som inte har bråttom, utan som kan vänta, år efter år efter år för att slutligen kräva hämnd.

Jag får god lust att göra en textanalys för att bryta ner språket och lista sådant som gör att berättelsen bitvis blir så nervkittlande spännande. Det är för ruskigt bra gjort.

Och slutet. Slutet är precis lika irriterande kittlande som förra gången. Man måste läsa nästa bok - för hur ska det gå?

Inga kommentarer:

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...