Häxan - Camilla Läckberg

Camilla Läckbergs senaste kriminalroman vävs ihop av många olika trådar. Först och främst finns den givna utgångspunkten i brottet som har begåtts: en fyraårig flicka hittas mördad och både placeringen och skadorna påminner om ett trettio år gammalt mord på en annan liten flicka.

Nästa berättelsetråd följer utredningen trettio år tidigare där trettonåringarna Helen och Marie först bekänner sig som skyldiga innan de tar tillbaka erkännandet. Sedan dess har Helen gift sig med en dominerande man som är lika gammal som hennes far och som hon har en sextonårig son tillsammans med. Marie lever askungesagan och har blivit en firad hollywoodskådespelare, också hon med en tonåring, den överviktiga Jessie.

Utanför samhället finns flyktinganläggningen med boende som inget hellre vill än att inlemmas i det svenska samhället. En av de engagerade svenska arbetarna vill lära dem att segla som en följd av att han har läst om andra framgångsrika insatser som gjort att andra har fått upp ögonen för hur integration kan gå till.

Samtidigt, som en fjärde berättelse, får läsaren följa Elin Jonsdotter som under 1600-talet får gestalta hur svårt och utsatt livet kan vara för en kvinna, särskilt när kyrkan driver sina häxjakter. Elin har tagits till nåder att bo på sin systers Brittas gård, där hon som hustru åt prästen har en högt uppsatt position i det lilla samhället.

När då dessa berättelser ska knytas ihop finns det en tydlig koppling mellan en förälders kärlek till sitt barn samtidigt som också rädslan för allt ont som kan hända ett litet liv genomsyrar allt. Det spelar ingen roll i vilken tid man lever, för känslan är densamma oavsett. Det är något som Läckberg gör bra och som alltid tycker jag att de historiska beskrivningarna är de mest intressanta. Patriks  och Erikas äktenskap, de tokiga karaktärerna på polisstationen och svärmödrar som är fantastiska och enerverande - allt detta klarar jag mig tyvärr utan, för det finns inte samma kärlek och värme där om man jämför med de omsorgsfulla skildringarna som ges om de historiska inslagen. Det här är inte dåligt, långt ifrån, men det är dumt av mig att läsa det här eftersom det är som en formelsamling som jag har lärt mig för länge sedan. Jag vet vad som kommer sedan och även om Läckberg får ihop det bra så kan jag inte låta bli att sucka åt slutet. Det är tillräckligt bra utan den där cliffhangern som kommer lika säkert som myggen i juni efter första regnet! Jag misstänker att en trogen läsare väljer att läsa böckerna oavsett om det finns ett stormmoln som hägrar vid horisonten eller inte.