söndag 9 december 2012

Fjällgraven - Rosenfeldt och Hjort


Det här är så bra - av flera anledningar. Det är välskrivet, för det första. Jag vet inte om vi ska tillskriva elokvensen Hjort eller Rosenfeldt, men de vet hur man ska formulera sig. Inga taffliga uttryck. Inga klyschor. Inga utdragna eller pinsamma sexskildringar, trots att engångsligg är lite av huvudpersonens signum.

För det andra tycker jag om gruppsykologin i Riksmordskommissionsgruppen. Kvinnorna är självständiga utan att framställas som obstinata terriers och männen är precis lika komplicerade som andra levande organismer, utan att de behöver skrivas in i den där mallen att de ska vara försupna, frånskilda och ha svårt för auktoriteter. Visst är de frånskilda och självklart dricks det både öl och whisky, men på ett mer tredimensionellt sätt som saknas i andra noirskildringar.

För det tredje så finns det en ny intressant historia (efter 11 september och utrikesministersmord uppstår häxjakt på invandrare från arabländer) som vävs ihop med alla påbörjade karaktärskomplikationer från tidigare böcker. Jag tycker att det fungerar.

Det kan väl till viss del stämma att det inte är riktigt samma driv i den här boken, någonting som för övrigt nämns i slutet av romanen när Sebastian Bergman säger, apropå att det är vägen till lösningen som är det intressanta: "Dessutom var vägen så in i helvete tråkig den här gången." (406). Är det en medveten replik från författarparet?

Handlingen är inte mer komplicerad än att den tar sin början i de jämtländska fjällen när två vandrande kvinnor hittar resterna av sex gömda kroppar. Riksmordskommissionen kallas in och mystiken tätnar när det framkommer... ingenting. Det finns sex kroppar som ingen saknar, fyra vuxna och två barn. Samtidigt presenteras det komplicerade förhållandet mellan Sverige och utrikespolitiska aktörer där läsaren i olika fragment får följa hur det på svensk mark genomförs internationella antiterroristundersökningar. Det finns starka krafter som vill stoppa detaljerna från att komma till allmän kännedom och det blir, trots det sävliga tempot, riktigt spännande.

Inga kommentarer:

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley

Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läs...