Läsning som gör att man börjar döpa om personer och företeelser omkring sig förtjänar att omnämnas, eller hur? När jag hämtade sjuåringen på skolan kom jag på mig själv med att tänka på fritidspedagogen som en tänkbar Pärmbärare och om min egen sjukliga lekamen att den saknar Kraften. Well done, Siri Pettersen.
Del 2 i bokserien Korpringarna, Röta, fortsätter i samma höga tempo som föregångaren, men allt annat är annorlunda. Odinsbarn avslutades med att Hirka steg genom korpringarna för att färdas tillbaka till den plats hon kom från - vår värld, som vi känner den idag. I Hirkas ögon är det en ruttnande värld. Den luktar illa, allt det naturliga har försvunnit och ersatts av plastsammansättningar och stressiga storstadskomplex. Maten är konstgjord och sjukhusen luktar inte rent, utan kemiskt. Ganska träffande, eller hur?
Med sig som följeslagare har hon korpen, men han mår inte bra. Hon har hittat en tillfällig fristad i en kyrka som verkar under fader Brodys ömma omsorg. Han ser på Hirka som en papperslös, en illegal invandrare som inte kan språket, som inte vågar tala om varifrån hon kommer och som accepterar att hon behöver tid för att anpassa sig till sin nya miljö. Hirka förstår inte vad hon ska göra. Ska hon bara ligga där, få dagarna att gå, utan att det finns något mål eller någon mening med hennes existens? De svaren kommer brutalt till henne när hon blir överfallen av en man som hotar henne med en tingest av vinklad metall. Hon vet inte vad en pistol är, men lär sig snart att våldsamheterna i samhället ser ungefär likadana ut, oavsett vilken värld du befinner dig i.
Hirka gör sig nya bekantskaper och får reda på vem hennes far är, men familjebanden är mer komplicerade än så. Kvar i Ymslandet finns Rime kvar och tvingas kämpa mot maktspel och intriger som den nye Korpbäraren. När han får reda på att det finns ett sätt för honom att kommunicera med den andra världen, den där Hirka befinner sig, måste han fatta ett beslut. Hur långt är han villig att gå för att få kontakt med henne? Kan ett sådant pris bli för högt?
Det här är fortfarande bra och jag ser många potentiella läsare framför mig när jag läser den här boken. Snyggt och fräscht, med en berättarstil och en kvinnlig hjälte - omgiven av våldsamma män som hon hanterar på ett modernt och föredömligt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar