måndag 16 november 2015

Paradisbaden - Akli Tadjer

Adéle är trettio år, singel och äger en begravningsbyrå. Dessa tre ingredienser gör henne till vännernas stora räddningsprojekt och alla runt omkring verkar ingå i någon sorts självklar tvåsamhet.

Som begravningsentreprenör träffar hon människor i olika stadier av sorg och chock, men alla resonemang måste till slut landa i vad en begravning får kosta. En av mänsklighetens stora livsfråga, döden, blir en materiell fråga, oavsett om det är en livslång partner, en inte så kär farbror eller till och med en katt som har dött. På begravningsbyrån arbetar också mer eller mindre egensinniga karaktärer, som både hjälper och stjälper ruljansen.

Fritiden ägnas mest åt vänner, även om Adéle också är medlem på ett antal datingsiter. Hon har dock blivit bränd mer än en gång, eftersom profilerna på nätet inte håller måttet när mötet sker öga mot öga. Hon är själv en besvikelse för många som får syn på henne för första gången.

En som inte får syn på henne är Léo. De möts på hennes trettioårsfest och för henne är det kärlek vid första ögonkastet. Han, däremot, är blind och ser henne mest med sina händer. Han masserar hennes fötter, som hon kvällen igenom har plågat med vackra, men nya skor. När han berättar att han arbetar vid ett massageinstitut som heter Paradisbaden blir det en inbjudan för dem att fortsätta träffas. Han blir hennes allt, medan hon är osäker på vad hon är för Léo. Hennes vänner varnar henne och menar att hon kommer att bli en ledarhund, men detta kan Adéle inte förstå. Hon älskar ju honom. Samtidigt bär Léo på en stor sorg: han har sett världen när han reste runt som trapetsartist tillsammans med en cirkus. Där fanns också sälskötaren Clara som han var våldsamt förälskad i, men som lämnade honom när det stod klart att han inte skulle återfå sin syn.

Så återstår då detta: ska de kunna överkomma problemen, historien och sina tillkortakommanden? Jag har en skön känsla under hela läsningen, men hade högre förväntningar på hur berättelsen skulle knytas ihop. Kanske är det för franskt för mig, det där minimalistiska, men det är hela grejen. Léos blindhet, både den bokstavliga och den symboliska, och Adéles resa mot att omfamna livet mer än vad hennes yrke tillåter, får aldrig riktigt blomma ut. Annars är det här en god trea av fem möjliga.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...