söndag 1 november 2015

Odinsbarn - Siri Pettersen

En sådan läsöverraskning! Odinsbarn av Siri Pettersen är ny, fräsch, obehaglig, spännande och nästintill omöjlig att lägga ifrån sig.

Titta bara på omslaget: en svans, avskuren. Köttig och senig. Rätt motbjudande, men samtidigt lockande. Första kapitlet: ett litet barn tas omhand av en man, vars skägg är lika omfångsrikt som hans kropphydda är stor. Han skär i barnet för att rädda henne, men varför är obegripligt för läsaren. Vill han henne väl?

Femton år senare, i kapitel två, får läsaren möta Hirka. Hon är som en vuxnare version av Merida, ni vet hon i filmen Modig. Med sitt röda hår, sin okuvliga personlighet, sina våghalsiga äventyr och sina skumma läkeörter är hon föremål för andra människors skvaller och fascination. Hon är speciell, men mest av allt för att hon inte har någon svans. Hirka Svanslös kallas hon, men rycker på axlarna. Vargen tog hennes svans när hon var liten, för det har far berättat.

Ingenting är som hon tror. Det har aldrig funnits någon svans. Hon är inte som andra. Hirka upptäcker att hon inte hör hemma i den värld hon har vuxit upp och samtidigt närmar sig tidpunkten för Riten, som alla femtonåringar ska genomgå. Riten är till för samhällets bestånd och för de elva rikenas säkerhet. Allt du behöver göra är att visa att du kan famna: känna kraften i naturen och få den att uppfylla dig. Detta är omöjligt för Hirka och när hon ställer sin far till svars säger han att de måste flytta, för ingen får veta vem hon är. Vad hon är.

Siri Pettersen gör ett makalöst arbete med att presentera den här världen. Det ligger nära till hands att tänka på tidig nordisk medeltid med vikingar och bärsärkar. Namnen klingar runsvenskt och miljön är en skön blandning av natur och tidiga försök att tämja den. Stora samhällen och små, med murar och glaciärer för tankarna till någon sorts blandning mellan Game of Thrones och vinterlandskapet barnen möter i sin första resa till Narnia. Korparna kretsar över deras huvuden och trohet ska sväras till Siaren.

Hirka hör inte dit och förstår inte hur hon ska agera. Hon bryter mot så många regler att hon till slut bara följer sina egna, men ju större utanförskap hon känner desto bättre blir besluten. I samma veva återkommer Rime, hennes tre år äldre barndomsvän som visar sig inte vara ett barn längre. Han har dessutom gjort uppror mot sin familj på värsta tänkbara sätt och de två ungdomarna har snart försatt sig i situationer som de behöver hjälp av varandra för att klara. Det har alltid funnits en rivalitet  som har gjort att de har utfört kraftprover mot varandra, men den här sommaren spirar någonting annat mellan dem. Det är snarare en dragningskraft som gör att de inte kan motstå varandra, men Hirka måste vara stark. Hon är mänskr. Odinsbarn.

Efter att ha läst sista sidan ser jag till att låna hem del två i den här serien (Korpringarna) och den heter Rötan. Språket är härligt, rustikt, kortfattat, kärnfullt. Känslorna är ungdomligt stormiga men mogna. Det motbjudande trängs med det lockande och jag tänker att det är dumt att dela in böcker i barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur. Det här är en bok för alla och jag kan knappt vänta på att presentera den för mina gymnasieklasser. Det här är en bok som tar sin läsare på allvar.

Jag är själv inte särskilt intresserad av fornnordisk mytologi, men det här handlar egentligen inte om det. Det finns namn och platser som påminner om det fornnordiska och bron Bifrost glimmar till både under kända och okända namn. Det är ett smart drag att dingla med det redan etablerade för att sedan göra någonting helt eget med vad det står för. Jag har precis upptäckt Storytel, vilket medför att jag kan läsa boken på plattan i ena stunden, för att plugga i hörlurar och gå ut och gå - med samma bok i öronen. Lysande! Det som också tilltalar är att Hirka är en skön kvinnlig hjältinna, med brister och fel, samtidigt som hon är stark och modig. Hon är också sårbar och ensam, osäker och svag, precis som alla vi andra. Rime är stor och stark - och svag och osäker. Han har muskler men är känslig och gråter, precis som alla män behöver göra ibland. Berättandet har ett driv som gör att jag med lätthet föreställer mig alla händelser och intriger medan gestaltningen vävs in riktigt snyggt mellan alla actionscener. Fantasy-realism blandas med mytologisk kamp mellan gott och ont och del två tar läsaren med sig in i vårt århundrade, till en värld som i Hirkas ögon håller på att ruttna. Kom igen! Läs den.

2 kommentarer:

hesan sa...

Låter spännande, får kolla om den finns på biblioteket!
Tack för bra tips..
Orkade inte igenom "Färjan", det blev liiite för mycket blod och otrevligheter :)
Helena.

M sa...

Ja, blodig är den och otrevlig, men jag hade ingenting mot det :) Odinsbarn är inte heller utan otrevligheter, bara så du vet. Du är varnad... :)

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley

Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läs...