Det som inte dödar oss - David Lagercrantz

Det som inte dödar oss kan kanske inte läsas på samma villkor som andra böcker, just för att alla händelser kring författaren till de första tre böckerna i Millenniumtrilogin överskuggar eftermälet, både när det gäller författaren själv och den litteratur som han skrev. Jag har inte tänkt ge mig in i någon debatt kring huruvida de tre första böckerna är en litteraturskatt som bör värnas och fredas, utan tänker mer att det handlar om ideologi och patos. 

Själva uppföljaren då - Det som inte dödar oss - saknar ingenting. Mikael Blomkvist är lite äldre och lite tröttare, ställd lite frågande inför vilken roll Millennium ska spela, särskilt eftersom tidningen inte är sin egen efter det att en norsk företagsjätte gått in som sponsor. Lisbeth Salander hörs inte av, vilket också är frustrerande, men det dröjer bara hundratalet sidor innan åkturen börjar. 

Övervakningssamhället står i fokus och fasorna med detta fenomen ställs i kontrast till alla hackergenier som finns runt om i världen, redo att när som helst göra gott eller ont. Eller båda. Vissa hackar för att ställa till med oreda på uppdrag av någon annan och ytterligare någon hackar sig in "because we can". Lisbeth är lite grann av båda, men i boken är hon nog den person som brinner mest för sitt patos. Här har David Lagercrantz gjort ett gott arbete, för hon känns igen även om hon beskrivs lite för detaljerat, som om det ska visas upp att man har gjort sin hemläxa. De rappa replikerna sitter bra och det trycks lite extra på att Lisbeth "hatar män som hatar kvinnor." 

En annan person som får en typ av huvudroll är den unge savanten August, son till datageniet Frans Balder. August är autistisk men besitter en oerhörd matematisk förmåga som han dessutom kan använda när han tecknar. När Frans Balder hittas mördad står det snart klart att även det lilla barnet kan vara i fara och där blir Lisbeth behjälplig. Hon är själv efterlyst, både i Sverige och internationellt, eftersom hon har hackat sig in i hjärtat av USA:s övervakningssystem, men den drabbade är mer intresserad av att få veta hur hon gjorde än att sätta dit henne. 

I sann Larssonsk anda läggs ytterligare en konflikt in, den på det personliga planet för Lisbeth och med det också sagt hennes familj, eller i alla fall det som finns kvar i den. I de tidigare böckerna nämns att det fanns två systrar: Lisbeth och Camilla. De är varandras motsatser, både i utseende och i beteende. Lisbeth är inte alltigenom god, men systern visar sig vara alltigenom ond.

Jodå, som sagt. Efter ett hundratal sidor är karusellen igång, men det visar sig vara mer en trevlig och småspännande åktur i en gunga som såg roligare ut på marken än vad den var i luften, för det snurrar på men hisnar inte så mycket i magen. Jag älskade tonen och stilen hos Lagercrantz i Zlatanboken, men undrar mycket över detsamma i den här. Slå upp vilken sida som helst, ta tumgreppet för all del, och räkna hur många meningar som inleds med "men". Hur många? För många. Det är en sak när ordet används i dialog, men i övrig text? Faktiskt så staplas många, många huvudsatser på varandra alltför ofta för att flytet ska infinna sig, men det kan lika gärna vara en arbetsskada som ingen Försäkringskassa i världen skulle godkänna.