torsdag 12 november 2015

Fortfarande Alice - Lisa Genova

Om en person förändras genom en sjukdom och blir till en helt annan, är hon fortfarande sig själv då? Om Alice - som under hela sin levnad har bländat andra med sitt intellekt, varit en populär föreläsare vid Harvard, har skrivit böcker om lingvistik och som med stringens kunnat använda språket - långsamt tappar bit för bit av den hon är, upphör hon då att vara en person eller är hon fortfarande Alice?

Fortfarande Alice är en brutal skildring av hur alzheimers demens, förkortat AD, smyger sig på Alice. Till att börja med är det bara något ord Alice vill säga men som hon inte riktigt hittar, en sådan där situation som vem som helst kan råka ut för. En fråga som upprepas så att dottern fräser att "du lyssnar ju aldrig", vilket också skulle kunna hända vem som helst. Hela romanen inleds med att maken John letar sina glasögon, redan försenad till jobbet, och Alice är den som hittar dem. Det är en lysande inledning, eftersom läsaren förstår och känner igen sig i det lite tanklösa letandet och den där känslan av "vad var det nu jag skulle göra". Men för Alice kommer känslan krypande att någonting är fel. Hon som alltid har varit så vältalig har återigen svårt att hitta orden och tar till och med det förhatliga ordet "grej" allt oftare för att ha flyt i sina resonemang.

Alice träffar en läkare, eftersom hon tror att klimakteriet kan vara orsak till förvirringen och känslan av att någonting har förändrats. Hon är bara femtio år gammal och tanken att det skulle kunna röra sig om alzheimers har aldrig ens föresvävat henne, så när hon får diagnosen sitter både hon och maken John handfallna. De går igenom alla faser: chock, sorg, förnekelse, handlingskraft... John, som också är forskare, gör det säkert många i samma situation skulle göra: han läser på, ställer frågor, ifrågasätter, men situationen är ett faktum och Alice börjar behandlas.

Berättelsen är riktigt finkänsligt upplagd. Jag som läsare känner med Alice när hon frågar om samma fråga igen. Jag kan känna hennes skam och det blir så påtagligt eftersom jag läser Alices fråga och lite längre ner på sidan läser jag samma fråga igen. Jag hinner tänka "Men har jag inte redan läst det här", tills jag inser att det är ju det som är poängen. Alice kan också komma på sig själv med att tänka att hon ju redan har frågat det.

Försämringen sker gradvis och Alice har ett par kontrollfrågor som hon ställer till sig själv och som hon har skrivit ner. Om hon har svårt att svara på någon av frågorna ska hon öppna ett brev som hon har skrivit, vilket hon gjorde medan tankarna fortfarande kvar klara, och sedan följa instruktionerna. En av frågorna handlar om ett av barnen och till en början tycker hon att det är befängt. Som om hon inte skulle komma ihåg sina egna barn!

Sedan kommer den dagen när hon lyssnar till ett samtal som några personer i hennes sällskap har. Alice förstår att en av kvinnorna är en nybliven mamma och att den andra kvinnan är någon sorts skådespelerska. De pratar med en man som ser trött ut. Hon har svårt att hänga med i samtalet och inte förrän hon hör ett av namnen förstår hon att mannen är hennes man och att kvinnorna är hennes döttrar. Det är en oerhört stark skildring, när jag som läsare förstår mer än vad Alice gör, och känslan av ovärdighet måste vara den bittraste av dem alla för en utsatt person. Alice går igenom kontrollfrågorna och inser att hon inte vet vad de handlar om. Då läser hon brevet från sig själv och förstår att hennes tidigare jag, den klartänkta, har förberett en lösning på problemet: hon ska gå till nattduksbordet, ta sömntabletterna - hela burken - tillsammans med ett glas vatten och sedan lägga sig att sova. Den förvirrade Alice måste då ta ställning till hur hon ska göra. Kan hon ens lita på att det hon tänker är på riktigt?

Relationerna i familjen blir lidande och det är mycket intressant att följa hur de reagerar, eftersom de är så olika. John blir mest otålig och är rädd att hans arbete ska bli lidande av Alices försämrade tillstånd. Sonen får reda på att han inte har anlagen för att få tidig AD medan äldsta dottern Anna får samma diagnos som sin mor. Anna och hennes man försöker bli med barn och då väcks också tanken om deras barn kommer att bli drabbade.

Yngsta dottern Lydia är den som Alice har stångats mest med av barnen. Hon har gått sin egen väg och valt bort den akademiska banan till förmån för den kreativa. Hon vill bli skådespelerska, vilket Alice tycker är att kasta bort sin talang. Under sjukdomsförloppets gång kommer de dock närmare varandra och Lydia visar mer engagemang och större tålamod än de andra. Hon närmar sig och förstår Alices behov och kan till och med greppa att trots att Alice har svårt att följa med i en handling, så kan hon förstå uttrycken i en annan människas väsen. Detta är mycket vackert beskrivet.

Fortfarande Alice var överraskande och mycket läsvärd. Den påminner mig om Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.

Bild lånad från förlaget.

Inga kommentarer:

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...