Marcus Gabrielsson är några och tjugo, utgången som kursetta och en av tolv från Livgardet som ska skickas till Afghanistan. Allt blir som förväntat, men samtidigt också allt han aldrig kunnat föreställa sig.
Den här boken visar på hur tanken hos en soldat kan se ut, att man reser iväg för att försöka förändra, medan det slutar med att den som förändrats mest är personen själv. Marcus står frågande inför det mesta och verkar vara en ganska känslig kille, men alla svar han får är mycket enkla. Han inser att ingenting kan vara så enkelt, men på pappret är det så. När han väl möter verkligheten så krockar tanke och handling med varandra och det som såg enkelt ut blev en prövning på liv och död.
Soldatjargongen, de hårda uttalandena och den krassa verkligheten beskrivs lika rakt på sak som iakttagelserna att den afghanska säkerhetstjänsten använder oortodoxa metoder för att få ur tillfångatagna personer information. Samtidigt mobbas soldater i de egna leden och ingen griper in. Danskarna har egna insatsregler och USA uppför sig som den storebror de är. Slafarna, röken, förläggningen, murarna och duscharna - allt är som en historia men ändå på riktigt och Marcus frågar sig ofta om allt verkligen händer honom.
Marcus känner ett behov av att dämpa oron hos nära och kära som befinner sig i Sverige samtidigt som han själv lever under pressen att ge sig iväg utan att veta vad som väntar när han blir uttagen till en operation. Packningen kan plötsligt kännas tyngre än vad den egentligen är, vilket blir som en symbol för hur mycket hans erfarenheter väger. Marcus behöver tid för att vänja sig, både vid detta att leva i ett nytt land och att sedan faktiskt medverka i kriget, men det är tid som inte finns. "Håll ner huvudet och överlev" är den tydligaste order han mottar och för honom fungerar det, men inte för alla.
Den ena operationen leder till den andra och Marcus får bokstavligt talat blod på sina händer. Vad han genomlever blir en sanning, i alla fall en version som kan skrivas ner i en rapport, men i hans huvud är sanningen en helt annan.
Det mest rörande i den här boken är inte allt elände som genomlevs, utan att Marcus efter alla traumatiska händelser drabbas av längtan efter att ringa sin mamma. Plötsligt är han rädd - Inte för Afghanistan, utan för vad han ska möta när han kommer hem. Kanske är han mest rädd att möta sig själv. När han träffar sin vän Johan blir det tydligt att tiden i kriget har förändrat honom och att den som inte har upplevt det han har, kan inte förstå. Det syns till och med på bilderna han har tagit att han är en annan på de första än hur han ser ut på de sista. Resan hem från Afghanistan är längre än bara milen han har färdats.
Boken ger en känsla av dokumentär, samtidigt som man får glimtar av hur Marcus som med unga ögon reagerar på vad ett krig verkligen innebär. Som skönlitteratur skulle Affeland må bra av både gestaltning och dramaturgisk uppbyggnad, men det är lätt att bortse från om man vill få en inblick i vad ett krig kan göra med en människa som kommer från ett av världens tryggaste länder.
Wilhelm Agrell är författare, freds- och konfliktforskare, FN-veteran samt Sveriges första professor i underrättelseanalys med stor kännedom om kriget i Afghanistan och andra svenska internationella insatser. Affeland bygger bland annat på författarens egna samtal med soldater som varit på plats i Afghanistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar