I början får läsaren följa en mor och hennes son när de ska bo i en liten stuga, mitt ute i skogen. Pojken blir uttråkad när det regnar så mycket och försöker underhålla sig med olika lekar eller genom att röra sig ute. När han träffar på en hare och en räv som verkar vara mer kompisar än fiender blir han fascinerad, men snart smyger sig en olust på eftersom saker och ting inte verkar vara som de ska. Modern råkar slå ihjäl en fladdermus och kastar den långt in i buskarna, men nästa morgon ligger den i kylskåpen. Obehaget kryper närmare och blir bara värre, till den dagen när pojken rövas bort och aldrig mer hörs av. Polisen lägger ner fallet eftersom moderns historia, om en jättelik man, verkar alltför skruvad.
Tjugosex år senare får läsaren möta Susso Myrén, en ung kvinna som försörjer sig genom att jobba inom hemtjänsten samt genom att hjälpa till i familjens souvenirbutik. Där säljs riptassar och renhorn med lappländska symboler, trolltrummor, vykort och naturbilder. En av bilderna, tagen av Sussos morfar, visar en björn med en märklig figur på ryggen. De flesta förstår inte vad det är, men de som vet talar inte högt om saken. När en pojke försvinner och Susso börjar förstå att det inte är första gången det händer, undersöker hon alla märkliga händelser som hon har sett eller hört talas om, och snart hör hon viskningar om Stallo, en typ av trollfolk som lever i de Lappländska skogarna.
Tillsammans med sin mamma och före detta pojkvän åker hon iväg på en roadtrip som bär dem ända ner till Gränna, trots att de gör många stopp på vägen. Sven Jerring vävs in i historien och likaså Heidenstam och John Bauer, vilket till en början kan verka märkligt, men jag bestämde mig för att hellre köpa historien än att ifrågasätta den. Susso rör dock upp oväntade känslor hos farliga krafter och det är bitvis riktigt obehagligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kommer en fortsättning, för slutet bäddar verkligen för det. Nu är grunden lagd för att förstå ett naturfolk som blivit tillbakaträngda samtidigt som det finns urkrafter kvar ute i naturen.
Mitt norrbottniska blod tilltalas av det här och under resan till Saltoluokta kan jag inte låta bli att tänka, att här skulle Stallo trivas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar