Jo, det kan det och det är det. De skyhöga förväntningarna infrias och jag känner redan efter några sidor hur jag sugs in i handlingen. En lätt panik uppstår när jag själv tycker att jag bara börjat och inser - i samma stund som författaren själv skriver in, ungefär på sidan 174, att vi nu kommit halvvägs - och då försöker jag dra ut på det. På läsningen, på njutningen, på upplösningen. Det går inte att dra ut på det, för jag vill läsa klart, vill veta.
Allt jag inte minns handlar främst om tre personer: Samuel som redan i inledningen förklaras död, Vandad som sitter i fängelse och Laide som var Samuels stora kärlek och han hennes. Samtidigt är berättaren, författaren, också en huvudperson, men han är den som intervjuar de andra för att försöka få klarhet i vad det är som har hänt. I kortare eller längre fragment kommer de olika personerna till tals och under tiden växer deras personligheter fram, de olika perspektiven på hur de har uppfattat händelser och andra personer beskrivs och det står snart klart att sanningen kan låta på många olika sätt.
Det är svårt att sätta ord på den här läsupplevelsen, men jag som har legat i lästorka en tid tänker att just ordet läsupplevelse är ett ganska bra epitet för vad den här boken har gjort för mig. Jag läser och lever upp. Läsupplevelse i ny tappning, liksom. Så otroligt bra. Heja Jonas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar