Jag väntar under mossan, Amanda Hellberg

Tilda ska bo hos sin morfar, mitt i den svenska urskogen, medan hennes föräldrar gör en kryssning. Idyllen är total med glittrande sjöar, lata dagar i trädgårdsstolar och en kall cola från jordkällaren. När Tilda en dag ska bada med sin morfar ser hon en rörelse i ögonvrån och hon får genast en känsla av att någonting inte är som det ska vara.

Det skrivs alldeles för lite svensk skräcklitteratur och jag är så glad över att Amanda Hellberg axlar det här oket. Formen sitter perfekt: idyll, krypande känsla av att någonting inte stämmer, yttre hot, människor i ens närhet som uppför sig underligt, helvetet brakar lös och sedan kommer upplösningen. Det finns till och med en vag antydan om en fortsättning, men romanen avslutas samtidigt helt och hållet - och det är någonting man som läsare inte är bortskämd med.

Hon är bra, Hellberg. Jag läste Döden på en vit häst när vi valde den till bokklubben och vi läste och ryste så det stod härliga till. Det är samma sak med Jag väntar under mossan och en stor behållning med romanen är att den väver in svenska naturväsen, oknytt, figurer, myter och naturföreteelser i en härlig blandning.