onsdag 22 augusti 2012

Rosengädda nästa, av Emma Hamberg

Bror är 13 år och frankofil. Många i hans ålder skulle antagligen tro att en frankofil var en speciell typ av bög, men den vältalige ynglingen har full koll på språket och är mycket medveten om vem och vad han är. Bror är speciell på ett sätt som när han var yngre gjorde folk förtjusta och imponerade, men som i tonåren verkar lillgammalt och apart. Det han vet om livet och kärleken är inte mycket, men hans kunskaper räcker till för att veta att hans mamma och pappa – båda två framstående läkare inom respektive område – bara är en sommar från att ansöka om skilsmässa. I ett försök att låta föräldrarna finna varandra på nytt arrangerar Bror ett fiktivt seglarkollo att åka iväg till och föräldrarna går med på det. Problemet, vart han ska ta vägen, löser sig när han ser en liten annons utlagd av en kvinna som tar hand om upphittade och hjälplösa djur.
Till gården kommer också Tessan: hon som trodde att hon hade ringt sjukvårdsupplysningen och hann spy ur sig all ånget och vånda hennes hopplösa förortsliv rymmer, innan hon förstod att hon hade ringt fel. I stället hade hon ringt till Jane, som i sin tur gärna tar på sig rollen som rådgivare och ber henne att lämna allt.

Jane själv verkar ha råkoll på allt. Hon vet hur man får svalungar att överleva, hur man syr ihop en skottskadad rävmamma, hur ekorrungar ska bäras i bh:n för att de ska känna sig trygga… och hur vilsna trettioåringar och säregna trettonåringar ska finna sin plats i livet. När Jane får beskedet att hennes mamma har gått bort presenteras Rosengädda, stationshuset som var Janes barndomshem på den tiden då hennes namn var ett annat och man förstår att det finns ett och annat att reda upp i Janes liv också.

Rosengädda nästa parkerar sig tematiskt framför allt i uppgörelsen med det förflutna, med föräldrar i allmänhet och med modersrelationen i synnerhet. Mitt i melakolin är det roligt. Riktigt, riktigt roligt. Det är så där igenkänningstragiskt roligt, t.ex. när Tessan måste visa sin mamma exakt hur upprörd hon faktiskt är. Det slutar med att hon använder tvålarna som har legat dekarativa och inplastade i så många år utan att få användas. Hon tänder också ljusen, finljusen, som också bara har stått orörda i all evinnerlighet. Det roliga med den händelsen blir för mig att fyraåringen samma dag som jag läste om detta frågade om han fick tända ljusen i den femarmade guldkrokskandelabern. Svaret blev att vi självklart skulle göra det. Jag blev till och med sugen på att gå till badrummet för att leta reda på någon ouppackad tvål att skala av.

Frankofilvinklingen är fantastisk, eftersom Brors fascination för bl.a. Serge Gainsbourg beskrivs så innerligt att jag får för mig att gå in på youtube för att bekanta mig närmare med honom. Det är väl läsning när den är som mest lyckad: man får lust att göra någonting som man inte har gjort förut och man svarar inte reflexmässigt nej när någon vill tända ett ljus.

Bok och bild från förlaget.

Inga kommentarer:

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...