Sagas mamma är en fortfarande brinnande feminist som med Grupp 8 i ryggen nu tagit ett steg tillbaka. Hon brinner fortfarande, men överräcker elden i form av en fackla till sin dotter, säger att hon ska ta för sig och manar på henne att göra skillnad. Problemet är bara att Saga inte riktigt vet vad hon ska göra med den där facklan. Inte brinner hon så vidare värst mycket heller.
Saga frågar sig bland annat om det finns några strider kvar att ta. Vad ska hon engagera sig i?
Det blir framför allt en berättelse om 1990-talet och Karolina Ramqvist rör sig med lätthet i Stockolms innerstad med fester, bjudningar, barer, sittningar och events. Allt detta kommer till Saga, nästan av sig självt. Hon hoppar av gymnasiet, men det visar sig vara en av hennes största attraktionskrafter. Det är fräscht, säger någon och anställer henne som kolumnist. Andra journalister vill intervjua henne, använda henne som språkrör för den moderna och framför allt unga feministen. Saga säger sådant hon tycker låter bra, men har samtidigt svårt för att känna att hon lever ett liv som motsvarar det hon uttrycker. Hon har bland annat ett av och på-förhållande med den kände festfixaren Victor Schantz. Han vill bara ha henne i sängen när det passar honom och Saga spelar med samtidigt som hon förtvivlat försöker dölja att hon vill ha mer och att hon, precis som de flesta andra, drömmer om att det ska kunna bli ett par av dem i slutänden i alla fall.
Slutet är bra! Utan att avslöja någonting mer blir det en riktigt bra avslutning på en historia som för mig inte bjuder på någon större igenkänning, men som känns aktuell och viktig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar