Boken sålde slut på två dagar i Norge. Det är förståeligt.
Det står på framsidan att det är en Harry Hole-roman, men det går väl inte? Han dog ju? Och om man inte är helt övertygad om att han faktiskt dog i den förra boken så blir man övertygad om det senare. Det ligger nämligen en man på sjukhuset som har polisövervakning dygnet runt, på grund av att det finns onda krafter som vill se honom eliminerad. Mannens namn förblir hemligt eftersom han är riktigt illa ute.
Han gör någonting speciellt, Jo Nesbø, när han skriver. Att
polisen inte är alltigenom god, det är visst och sant, men inte heller skurken
är alltigenom ond. Kanske är det Nesbøs förmåga att fånga det allmänmänskliga
som gör att jag ändå har en fot kvar i deckarträsket när jag försöker lämna
alla andra deckarpölar. Många kriminalromaner tappar attraktiviteten när deras
huvudpersoner stagnerar i någon sorts tonårstrotsighet när det gäller
förhållningssättet gentemot auktoriteter. Sådan är inte Harry Hole. Han växer
upp. Omvärderar vad som är viktigt i livet. Håller sig på mattan. Visst river
det och sliter i honom, både när det gäller arbetet som ska utföras, men även
när det kommer till alkoholen. Sedan, när mattan dras undan under hans fötter,
blixtrar han till och blir som en hämndlysten furie. Seriemördaren som härjar
går synnerligen diaboliskt till väga när han kallar poliser till tidigare
brottsplatser och avrättar dem på samma sätt som de tidigare offren. Nesbö drar
sig inte för att ha ihjäl människor och boktiteln visar tydligt på vilken
kategori som är mest utsatt i den här romanen: Polis.
De sexhundra sidorna bara svischade förbi eftersom jag såg
till att få sitta ostörd en hel dag. Vinddraget som uppstod när jag bläddrade
och bläddrade för att snabbt få reda på vad som skulle hända och hur det skulle
gå kan ha orsakat en liten förkylning, men det var det i så fall värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar