Man vet vad man får. Det är ungefär som den där flickan i en Cole Porter-sång - alltså inget som frångår mallen. Brown levererar en skurk, ett problem som ska lösas under tidspress och professor Robert Langdon är den godhjärtade riddaren som tillsammans med en vacker kvinna (som han för övrigt inte är det minsta sexuellt attraherad av) ska ställa allt till rätta.
Den här boken, Inferno, är inget undantag, men den bjuder faktiskt på några överraskningar. I romanens inledning vaknar Langdon upp på ett sjukhus med minnesförlust och bara några sidor senare har han utsatts för ett mordförsök. Han flyr tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks och när de finner en behållare med ett gömt meddelande som anspelar på Dantes Inferno kan jakten börja.
Visst är det så att man kan störa sig på att Langdon mitt under en språngmarsch som gäller liv och död ändå hinner reflektera över bysantisk arkitektur eller hur gamla anor en viss kryddmarknad har, men det gör mig inte så mycket. Romanen utspelar sig i huvudsak i Florens och eftersom jag nyligen varit där tycker jag att historielektionerna jag får blir riktigt intressanta. Många anspelningar görs på Langdon som snabbtänkt och man får genom andra personer veta hur imponerande hans intellekt ter sig i dessa pressade situationer, men jag väljer att blunda lite samt att läsa lite snabbt och översiktligt. Då står man ut med de där lite klumpiga passagerna.
Det nya greppet i den här boken är den genetiska krigsföringen, eller genetiska terrorismen om man vill kalla det för det. Det finns en tydligare domedagskänsla i den här romanen och lite nya grepp tar den gode Brown både när det gäller tjejen och när det gäller intrigen. Han har skrivit fast sig, säkert både på gott och ont, eftersom han inte kan skriva ytterligare en bok utan att helt och hållet avsluta händelseförloppet från den här.
Som litteraturvetare kan man naturligtvis njuta av Dante-lektionerna som Inferno erbjuder. Inferno är en av tre delar i Den gudomliga komedin och berättar om Dantes vandring ner till Helvetet. Om man kan någonting om detta innan man läser så är detta en uppfräschning av detaljerna och om man inte kan någonting alls innan man läser kan man ändå vila i förvissningen om att Brown kommer att berätta, och det detaljerat, om precis allt som finns att veta. Han hinner till och med kommentera versmåtten i originalskriften, men återigen: det stör inte mig.
Sedan lär man sig ju faktiskt också en hel del. Ta till exempel ordet karantän. När pesten härjade under medeltiden beslutade man att skepp först måste ligga ankrade utanför hamnen i fyrtio dagar innan de fick komma i land. Italienskans ord för fyrtio, quarantena, har gett namn åt just denna företeelse.
En regnig dag är det här precis vad min hjärna, som från och med i förrgår tog semester, behöver och mäktar med. Vill man vara pretentiös kan man läsa Ian McEwan eller P.O. Enquist. Vill man vara pretentiös och ändå läsa den här boken kan man fördjupa sig i sina Dante-studier. Jag vill bara bli underhållen och känna att jag faktiskt fortfarande är läskunnig och då finns inget bättre än sådana här böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar