En bekant till mig berättade att hennes bonusson hade brustit i gråt när hon och hennes sambo, tillika pojkens far, hade berättat att de skulle gifta sig. Hon frågade honom varför han var ledsen och tänkte att det kanske berodde på att pojken hoppades på att mamman och pappan skulle bli tillsammans igen. Förklaringen var dock mycket enklare, och kanske mer logisk, än så.
- Jag vill inte att ni ska gifta er, för då blir du min styvmamma och då kommer du att hata mig!
Min bekanta är en god människa och hon älskar sina bonusbarn. Styvmödrarna i Lily Archers bok Förgiftade Äpplens Klubb är inte lika goda. De är mer tyrannlika, med omöjliga krav, med fåniga idéer och med den saken gemensam att de tycker riktigt illa om sina styvdöttrar.
Reena, Alice och Molly är så olika man någonsin kan bli och till en början hittar de inga gemensamma nämnare förutom att de går på samma internatskola. De gör sitt bästa för att upprätthålla någon sorts fasad så att andra inte ska förstå hur familjesituationen ser ut. När allting ändå rämnar för dem och de upptäcker att de inte är ensammast i världen med detta sagolika problem startar de Förgiftade Äpplens Klubb, med huvudsakligt mål att kräva hämnd på sina antagonister och detta genom att ta ifrån styvmödrarna det som betyder mest för dem.
Det här är en lättsam och underhållande ungdomsbok som innehåller allt från pinsamma möten med den snygga killen till roliga beskrivningar av kulturkrocken när en vit kvinna låtsas vara indier. Naturligtvis kommer det en bal i slutet av berättelsen, men det är faktiskt ingen som tappar en sko. Däremot visar det sig att tonårstjejernas föreställningar om rätt och fel och om gott och ont, inte riktigt är lika svartvitt som de först tror.
Utgiven av Natur och kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar