Kärleken mellan Rasmus och Benjamin är långt ifrån självklar, men den är så stark att allt annat kring dem bleknar. Mitt i allt det vanliga svåra - att få kärlek och vardagsliv att gå ihop - tvingas de två unga männen dessutom förhålla sig till en oförstående omvärld, en hatisk press, föräldrar som tar avstånd och en mytbildning kring homosexuella som i dag är svår att förstå att den ens existerat. Dessutom gör sjukdomen entré. Sjukdomen som kallas nya digerdöden. Bögpesten.
Gardell har en dragning åt det melodramatiska och för det mesta fungerar det. Hans ord berör. Romanen är briljant uppbyggd och varvar historier från förr och nu, från barndom till sjukdom, från Benjamin, från Rasmus, från Seppo, Paul, Lars-Åke och Bengt.
Så viktig den är, den här bokserien. Synen på det svarta och det vita: den smittade och den drabbade, där den smittade fick skylla sig själv (den homosexuelle) medan den drabbade var oskyldig (den smittade genom t.ex. blodtransfusion). Berättelserna om den smittades syn på sig själv: ångesten över de egna kroppsvätskorna som hela tiden påminde om smittan som alla förr eller senare dog av. Ordet positiv som för all framtid kom att associeras med någonting negativt: "testet är positivt, det vill säga att du är smittad." Att ta sitt eget liv eller invänta en plågsam och förnedrande död, detta val ställs flera av personerna inför.
Jonas Gardell upprepar orden "Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia." Det är starkt och otäckt, men samtidigt så plågsamt vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar