En sekund i taget, Sofia Nordin

Det börjar med att Hedwig springer. Hon springer utan att ta någonting med sig, varken vatten eller ägodelar. Hon vill bara komma bort från lägenheten som luktar död. Hennes mamma, pappa och lillebror har dött i en feber som en dag drabbar Sverige. Hedwig är övertygad om att hon är ensam kvar i världen, eftersom allt bara har stannat av. Ingen syns till och de döda ligger i drivor i sina bilar, på gatan, i sina hus, i joggingspåret och på lekparkerna.

Det här är någonting så ovanligt som en svensk dystopi. Man får ingenting veta om vad som ligger bakom den plötsliga febern. Hedwig är bara 13 år och hennes reflektioner kring händelserna är gjorda utifrån hennes ålder. Det viktiga blir de basala behoven; som mat, dryck, att hålla sig varm och någonting så ovanligt som att planera för sin överlevnad inte bara ett, utan två år fram i tiden. Mitt i allt detta får hon sin första mens, vilket hon tycker är ironiskt. Mens får man ju för att man en dag ska kunna föda barn, men hur ska det gå till om det inte ens finns någon att skaffa barn med. Hon har ju inte ens haft en kille.

En stor behållning med den här boken är just hur Hedwigs kamp på liv och död i en värld som ödelagts också kantas av vanliga tonårsproblem som att hantera sin menstruation samt tanken på att dö okysst. Kontentan är att hon får ta just en sekund i taget, precis som titeln antyder, och som i en klassisk dystopisk anda lämnas läsaren i stor ovisshet om framtiden, men där jag, precis som Hedwig ändå måste våga tro på framtiden.

Bok och bild från förlaget.