Winter - Marissa Meyer

Den fjärde och avslutande delen i Månkrönikan, eller The Lunar Chronicles, heter Winter, och som namnet antyder är det Snövits tur att bli uppdaterad.

Tidigare har vi i tur och ordning mött Cinder, Askungen, som i Månkrönikan har gjorts om till en cyborg. Hon är också den försvunna arvtagaren till Luna, månriket, vilket gör den regerande Levana till hennes största och farligaste fiende. Prins Kai har hon hunnit kidnappa, eftersom Levana i sin strävan efter att nå världsherravälde har tänkt gifta sig med honom.

Vi har också mött Scarlet, Rödluvan, som tillsammans med kampsportaren Wolf letat efter sin försvunna mormor. Mormodern visar sig ha varit redo att offra sitt liv för att skydda Cinder och Scarlet blir en viktig bundsförvant i den förestående revolutionen som ska återge Cinder tronen.

Cress är Rapunzel, som i sin del av Månkrönikan inte var satt i ett torn att låta sitt hår växa, utan fängslad i en satellit som har sin bana runt jorden. Hon har hunnit förälska sig i rymdpiraten Thorne (och jag antar att det är författarinnans sätt att få in Törnrosa på sätt och vis).

Men så är det alltså dags att sy ihop hela härligheten. Jag har gått och väntat på att den här ska översättas, men när det aldrig verkade bli av fick jag nedlåta mig till att läsa på engelska, vilket fungerar alldeles utmärkt. Winter har samma förmåga att påverka andra människor med den strålglans som kan styra andras tankar och handlingar. Hon har dock bestämt sig för att aldrig mer använda sig av kraften, eftersom hon har dåliga erfarenheter av de följder som kan uppstå. Att inte använda kraften gör henne sjuk, till den grad att hon ofta hallucinerar, men varje gång finns den trofaste barndomsvännen och palatsvakten Jacin vid hennes sida. Han hjälper henne tillbaka till verkligheten och de älskar varandra högt, men det är en omöjlig kärlek.

Alla sagofigurer, som i den här sagoformen ändå görs till kött och blod, är viktiga pusselbitar när revolutionen bryter ut. Jag gillar att få ett avslut, men boken är väldigt lång. De 826 sidorna hade enkelt kunnat bantas ner till sexhundra, för det är några vändor för mycket med folk som blir tillfångatagna och rymmer. Lätt läsvärt ändå!