Norra Latin - Sara Bergmark Elfgren

Känslan som uppstår direkt efter avslutad läsning av Norra Latin är att jag har sett en tio avsnitt lång (eller alldeles för kort) tv-serie - med den tomhet som det också innebär när en inser att det är slut.

Romanen inleds med en miljöbeskrivning - en ovanlig sådan - för byggnaden Norra Latin existerar. Det gör däremot inte skolan och Sara Bergmark Elfgren förklarar detta på ett sätt som inte lämnar någonting att önska. Det blir fiktivt, men ändå inte.

På samma sätt som det finns en dubbelhet i själva skolan som byggnad, finns det också en dubbelhet i den övriga handlingen. Å ena sidan är det en roman som handlar om Tamar, Clea och Tim, alla sexton år gamla och på väg att börja teaterlinjen. Tamar har lämnat Östersund där både familj och vänner finns för att satsa på sin dröm att bli skådespelare. Clea och Tim är infödda stockholmsbor med kända skådespelarföräldrar, vilket gör att de redan har debuterat vid både teatern och i filmer sedan många år tillbaka. Det i sig gör att det finns spänningar och förväntningar som genast river och sliter i alla runt omkring.

Å andra sidan är det en roman som handlar om det övernaturliga. Den kusliga berättelsen om Erling Jensen återkommer flera gånger och alla som lyssnar ryser av fasa. Händelserna som har utspelat sig på skolan återberättas i ny tappning varje skolår, men samtidigt ligger alltid ett litet korn av sanning i alla historier så när Tamar plötsligt ställs inför sådant som inte går att förklara bort rationellt börjar hon göra efterforskningar om skolans historia.

Det finns också ett tredje spår som jag vill lyfta, trots att det bara är en liten bihandling och någonting som egentligen ska vara en självklarhet. Tamar har en kompis som heter Sam. Sam är som vem som helst: en stöttande kompis med dräpande humor, den som vet hur Tamar mår utan att egentligen behöva fråga och den som alltid säger de rätta sakerna i rättan tid. Hur speciellt som helst och en sådan som jag hoppas att alla ska ha i sitt liv. Ändå hajar jag till lite när Sam genomgående omskrivs som hen. Jag reagerar inte för att jag har svårt för pronomenet, utan för att jag inte har mött det i en roman tidigare. Tidningsartiklar, visst. Debattinlägg, absolut. Romaner? Nix. Det här var min första, men jag hoppas så att andra, tredje och trettionde kommer snart - och att jag då mer läser hen som den självklarhet det borde vara.

Bild lånad från förlagets hemsida.