Prodigy - Marie Lu

June och Day har lyckats fly från Los Angeles under dramatiska former och i Prodigy, den andra delen i trilogin, anses June vara Republikens största fiende medan Day antas vara död. De söker hjälp hos Patrioterna som genast ser fördelarna med att få med sig de före detta Förenta Staternas största upprorsmakare. De utnyttjar att Day rapporterats vara död och ser bl.a. till att bygga upp hans sargade kropp. Hans knä opereras med den nyaste tekniken och de informeras om Patrioternas stora planer på att ta död på den nya Elektorn, Anden. June är ambivalent, eftersom hon känner Anden och har svårt att vara den som ska orsaka hans död. Hennes tidigare blinda lydnad till Republiken ligger kvar, även om hon har förstått att det är ett system som inte kan fungera i längden.

Kärlekshistorien mellan June och Day utvecklas, men inte enbart åt ett håll. Slitningar uppstår, både när Tess visar sig och när June måste infiltrera Andens närmaste krets. Samtidigt får Day reda på något om sig själv som gör att han drar sig bort från June.

Recensionerna av Prodigy gör gällande att berättelsen är lika underhållande som första delen, men för mig blir det inte riktigt så. Visst är det spännande och de dystopiska dragen med ödelagda nationer, polarisar som har smält och nya livsvillkor som skulle vara omöjliga i vår dag i dag, höjer underhållningsvärdet. Själv har jag hakat upp mig på att de unga tu bara är femton år gamla, för de verkar mycket äldre. Självklart ska jag läsa sista delen, men mest för att jag vill veta hur det ska sluta.

På dina bara knän - Ann-Marie MacDonald

Månadens bokklubbsbok - På dina bara knän -  av Ann-Marie MacDonald är något så ovanligt som en bok som knappt går att få tag på längre. Originalets titel lyder Fall On Your Knees och är kanske något mer rättvisande.

MacDonalds bok är oändligt svår att sammanfatta, inte bara på grund av det 544-sidiga omfånget. Det är en släktsaga med många huvudpersoner och allt tar sin början med patriarken James som i unga år faller för den ännu yngre Materia. Han har irländsk-gaeliskt ursprung och hon är av libanesisk härkomst. Hon är bara 12 år när de träffas och han är strax äldre. Han har rymt hemifrån för att bli sin egen lyckas smed medan hon blir förskjuten av sin familj när hon ger sig i lag med en enkel enklese, engelsman. De påbörjar sitt liv tillsammans och Materia önskar sig inget hellre än välartade söner. Om det beror på vanlig olycka eller på Materias fader som förbannar hennes sköte så blir ingenting som de har tänkt.

Kathleen föds och visar sig ha en gudabenådad stämma. Hennes absoluta gehör för henne bort från hemmet, tydligt favoriserad av fadern. Mercedes blir som näst äldst en skötsam och beskedlig flicka, till skillnad från Frances som gör allt med spelande blick och grovt ordförråd. Där finns också den första och den andra Lily, Ambrosius och Anthony. Man får i romanens inledning veta vilka som dör och hur det har gått till - tror man. Det finns en annan verklighet och det är den som spelas upp under de tre generationer som föds i familjen Piper.

Jag fäster mig vid alla karaktärer och de blir mycket levande. Sedan förändras de och jag känner olust och avsmak. Sedan fäster jag mig vid en annan, men inser att jag aldrig kan slappna av, utan blir ständigt överraskad av vändningarna som sker.

Det religiösa och gudomliga är allestädes närvarande, med syndakataloger och gudomligt ingripande - i alla fall enligt personernas uppfattning. Jag älskar Frances och kommer att bära henne med mig länge. Mercedes överraskar och det är hennes botgöring med säck och aska jag fascineras av. Hon menar bland annat att skärselden uppfanns för henne, då hon varken är helgon eller syndare. Att tillbringa 1000 år i skärselden är priset hon får betala när hon gör affärer med Gud.

Det ska bli så spännande att diskutera den här boken med bokklubbarna. Efter att ha sett skid-VM från Falun, där en käck kanadensare såg så trevlig ut, kläckte jag ur mig något om att kanadickerna ser ut att vara ett behagligt släkte. Jag tar tillbaka det. De är lika onda och mänskliga som resten av oss.

Jag ska klicka i på Goodreads att jag har läst den här boken, men har ingen aning om vad jag ska ge den för betyg: en trea eller en femma? En fyra blir inte rättvisande, men inget annat betyg heller. Den här boken är fantastisk - och fruktansvärd.

Lejontämjaren - Camilla Läckberg.

Jag vet inte varför jag läser dem. Egentligen kan jag stanna där. Låt mig presentera en lista för och emot Camilla Läckbergs böcker:

För:
Det förflutna är alltid spännande och väcker läslust.
Det finns en nerv och en spänning.

Emot:
Patrik och Erika tråkar ut mig. Vi talar beyond diskbänksrealism, trots att Erika ger sig ut på egna upptåg och trots att Patrik gör en massa som hans chef tar åt sig äran för. Men kära värld! - Så oproffsigt. Att den där polisstationen ens hittar bilar att lappa är en gåta och dialogerna...

Alla som kommer på en ledtråd måste göra en dramatisk effekt, vilket i realiteten borde innebära att hela utredningen dras ut med timmar, dagar, veckor, vad vet jag.

Nej, det brutala och det påhittiga i alla sätt att tortera och ta död på unga människor står mig upp i halsen och de här böckerna behöver en strikt hand som stryker och eventuellt läser högt vissa partier, för jag tror i ärlighetens namn inte att människor pratar och tänker så här. Jag är ledsen, men det här var farväl.

Vägen - Cormac McCarthy

En pappa och hans son, som båda förblir namnlösa, vandrar i ett ödelagt landskap där träden är förbrända, asfalten sprucken och husen ödelagda. Läsaren får inte veta vad som har hänt, men mina tankar går genast till någon typ av atomkrig. Allt de äger är kläderna på kroppen eller det de drar i den lilla vagnen bakom sig: några konserver, ett par filtar och en presenning. Överallt lurar faran, mestadels i gestalten av andra människor.

Tjusningen med dystopier för mig är beskrivningarna av vad som händer med människan när samhället, som hon känner det, rasar. Vissa berättelser utgår från att det uppstår två läger med sådana som är för och mot något - oftast gestaltat i gott mot ont, medan andra visar att hon med samarbete kan återupprätta någon sorts civiliserat samhälle igen. Vägen gestaltar inte något av detta. Varje människa är en ö och kampen, framför allt om maten, är det centrala. I alla fall till största del, för pappan lever för att skydda sin son. Han pratar med honom, försöker lugna, försöker förklara och förenkla. Trots de svåra frågorna som ställs och den dödsångest de båda lever med så finns det en värme och de klamrar sig fast vid ett hopp att det kanske,  någonstans, finns en sol, en fristad och goda människor. På den väg de vandrar, mot söder för att nå havet, gäller bokstavligen regeln att äta eller att ätas. Känslan av obehag blir tydlig när pappan hostar blod och trots att han försöker övertyga sonen om att de kommer att vara tillsammans förstår båda att det kanske inte kommer att bli så.

Vägen är mörk, tät och oerhört obehaglig. Jag läste den som en del av min läsutmaning under 2015, där det bl.a. ingår att man ska läsa en Pulitzerprisvinnare. Cormac McCarthy fick priset 2007 och boken blev också film, med Viggo Mortensen i huvudrollen.

Bland det bästa med den här boken: när jag presenterade den för mina elever åkte flera telefoner upp så att de kunde anteckna vad den hette, för den väcker läslust.

En tid för mirakel - Karen Thompson Walker

Nyhetsuppläsaren meddelar att jordens rotation går långsammare och att dygnet successivt förlängts med flera minuter - och så kommer det också att fortsätta. Ett 24-timmarsdygn blir 25 som blir 30 och snart 60.

Människorna reagerar som människor i allmänhet gör: vissa får panik, vissa öppnar upp den där säkerhetsbunkern som de grävde på 60-talet. Religiösa förkunnare ropar ut budskapet om att slutet är nära medan andra bunkrar upp mat, mediciner, vatten och andra förnödenheter.

Samtidigt reagerar människorna också i allmänhet som människor gör: de blir kära, grälar, blir sams, bjuder på kalas, forsätter att gå till sitt arbete... och mitt i allt finns Julia. Hon går i sexan och har fullt upp med sina egna problem, som varför hon inte blir bjuden på ett visst kalas eller varför hennes bästa kompis slutar prata med henne. Inte får hon köpa någon BH för sin mamma heller och sedan var det ju det här med att vara kär i Seth. Hon vill se nyheterna, men får inte för sin mamma. Mamman i sin tur är neurotisk och är en av de första att insjukna i vad som kommer att kallas syndromet. Hon får svimningsanfall och drabbas av yrsel och får feber som efterföljs av trötthet. Hon oroar sig över att vetenskapsmännen inget vet och över att strömmen börjar ransoneras.

Samtidigt uppstår två läger: Å ena sidan en grupp människor som lever efter den ursprungliga 24-timmarsräkningen av dygnet, trots att soldygnet sträcker sig över 60 h; Å andra sidan de människor som lever efter realtid och följer dygnet efter soluppgång och nedgång. Slitningar mellan grupperna gör att det bildas kolonier där liktänkande samlas.

Dessa dystopier. Man kan ju bli domedagsnojig för mindre. Hur skulle jag själv reagera? Hur skulle jag förbereda mina barn? Även om jag själv skulle vara lugn - hur skulle det bli om ingen annan runt omkring var det?

När arter dör ut och landområden dör, när fåglarna faller till marken av den förändrade tyngdkraften och när döda områden breder ut sig både på land och i hav, då gäller det att komma på lösningar - och det snabbt.

Bild lånad av förlaget.

Skuggan över stenbänken - Maria Gripe

Vi får inte glömma av att läsa sådant som inte är dagsfärskt. Bibblo-bokklubbs-parvärdinnan påminner mig och oss om att det finns så mycket bra som givits ut för länge sedan - och så rätt hon har. När jag gjorde mina jullån stod Maria Gripes böcker frontade i en av hyllorna och jag greppade den här, Skuggan över stenbänken. Jag läste den någon gång i 10-12-årsåldern, vill jag minnas, men när jag nu läser om den är det som om jag tar i den för första gången. Jag kom inte ihåg någonting!

Boken inleds med att läsaren får veta att det är 1911 och att en ny jungfru ska komma till familjen. Boken är skriven i jag-perspektiv och berättaren meddelar motvilligt att hennes namn är Berta, ett namn hon aldrig har tyckt om. Den nya jungfrun heter Caroline och hon kommer att vända upp och ner på det stillsamma hemmet, som i sin borgerlighet förordar att lydnad och stillsamhet ska råda. Berta inser först när Caroline gör sin entré att hennes värld är mycket liten, vilket blir en på många sätt brutal knuff ut i verkligheten mot vuxenlivet. Bertas värld har varit skyddad, men med den oberäkneliga Caroline i närheten kan hon aldrig veta vad som väntar.

Caroline vill inte berätta någonting om sig själv, men det står snart klart att hennes mamma är död och att hennes pappa försvann innan hon föddes. Föräldrarna var inte gifta och Caroline har ett mystiskt fotografi som Berta funderar mycket över. Det är något välbekant över personerna på fotot och när Berta märker hur Caroline ofta betraktar husets herre, Bertas pappa Vilhelm, börjar misstankarna ta form...

Berättelsen är fortfarande fängslande, med nittonhundratalets samhällsform, Titanic-katastrofen, fattighusen och nattfåglarna. Jag förvånas över hur boken är skriven och tycker faktiskt att den är rätt tungläst. Det är meningsbyggnader och formuleringar som nog skulle bearbetas på ett helt annat sätt i dag, trots att boken är utgiven 1982. Själva berättelsen dock, om Berta och hur hennes ögon öppnas för omgivningen, är bra.

Biblioteksexemplaret som jag lånade är tydligt märkt av tidens tand: sliten, sönderskavd, fläckig och med bruten bindning. Det är å andra sidan ett gott betyg åt en bok!

PAX, Nidstången - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Okej, det här är ganska läskigt och hos oss fungerar boken bäst i högläsningsformat även om äldsta pojken är tio år.

Nidstången tar sin ansats i ett bibliotek i Mariefred där ett odjur sitter inburat på ett stenbord (!). Som läsare förstår vi snabbt att någonting har förändrats, att tiden är annorlunda och att det finns varelser som inte borde få springa fria. Runt bordet står ett antal vuxna som är bekymrade - vilket snabbt gör mina barn bekymrade, för om vuxna är rädda hur ska det då kännas för barnen? Sedan kommer upplägget: det ska komma ett brödrapar som ska hjälpa dem och i nästa stund presenteras Viggo och Alrik. De vuxna kan knappt tro sina ögon: de är ju bara barn!

Om upplägget är bra kommer resten av berättelsen att kännas som en smash på volley: den är bra och går stenhårt in. Fantasy blandas med realism och personerna har förmåga till både gott och ont - för att inte tala om att vissa är konstiga! Snacka om spännande och att två maskrosbarn har alla möjligheter att bli hela Sveriges ungdomars romanhjältar.

Att blanda ungdomsromanen med serieromanen är ett genidrag, eftersom berättelsen i sig har bra flyt. Vi vill hela tiden läsa mera, men serierutorna som dyker upp då och då blir mer och mer efterlängtade, så lästempot skruvas upp ytterligare. Jag, som personligen tyckte så bra om Cirkeln och Engelsforstrilogin, associerar de här böckerna med den bokserien och jag vet inte om det beror på illustrationerna eller tonen i berättandet. Kanske spelar det ingen roll, eftersom det är bra.

Den andra delen kom ut samtidigt som den första, så nu blir det till att fortsätta med Grimmen.