Människorna reagerar som människor i allmänhet gör: vissa får panik, vissa öppnar upp den där säkerhetsbunkern som de grävde på 60-talet. Religiösa förkunnare ropar ut budskapet om att slutet är nära medan andra bunkrar upp mat, mediciner, vatten och andra förnödenheter.
Samtidigt reagerar människorna också i allmänhet som människor gör: de blir kära, grälar, blir sams, bjuder på kalas, forsätter att gå till sitt arbete... och mitt i allt finns Julia. Hon går i sexan och har fullt upp med sina egna problem, som varför hon inte blir bjuden på ett visst kalas eller varför hennes bästa kompis slutar prata med henne. Inte får hon köpa någon BH för sin mamma heller och sedan var det ju det här med att vara kär i Seth. Hon vill se nyheterna, men får inte för sin mamma. Mamman i sin tur är neurotisk och är en av de första att insjukna i vad som kommer att kallas syndromet. Hon får svimningsanfall och drabbas av yrsel och får feber som efterföljs av trötthet. Hon oroar sig över att vetenskapsmännen inget vet och över att strömmen börjar ransoneras.
Samtidigt uppstår två läger: Å ena sidan en grupp människor som lever efter den ursprungliga 24-timmarsräkningen av dygnet, trots att soldygnet sträcker sig över 60 h; Å andra sidan de människor som lever efter realtid och följer dygnet efter soluppgång och nedgång. Slitningar mellan grupperna gör att det bildas kolonier där liktänkande samlas.
Dessa dystopier. Man kan ju bli domedagsnojig för mindre. Hur skulle jag själv reagera? Hur skulle jag förbereda mina barn? Även om jag själv skulle vara lugn - hur skulle det bli om ingen annan runt omkring var det?
När arter dör ut och landområden dör, när fåglarna faller till marken av den förändrade tyngdkraften och när döda områden breder ut sig både på land och i hav, då gäller det att komma på lösningar - och det snabbt.
Bild lånad av förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar