måndag 29 december 2014

Skuggan över stenbänken - Maria Gripe

Vi får inte glömma av att läsa sådant som inte är dagsfärskt. Bibblo-bokklubbs-parvärdinnan påminner mig och oss om att det finns så mycket bra som givits ut för länge sedan - och så rätt hon har. När jag gjorde mina jullån stod Maria Gripes böcker frontade i en av hyllorna och jag greppade den här, Skuggan över stenbänken. Jag läste den någon gång i 10-12-årsåldern, vill jag minnas, men när jag nu läser om den är det som om jag tar i den för första gången. Jag kom inte ihåg någonting!

Boken inleds med att läsaren får veta att det är 1911 och att en ny jungfru ska komma till familjen. Boken är skriven i jag-perspektiv och berättaren meddelar motvilligt att hennes namn är Berta, ett namn hon aldrig har tyckt om. Den nya jungfrun heter Caroline och hon kommer att vända upp och ner på det stillsamma hemmet, som i sin borgerlighet förordar att lydnad och stillsamhet ska råda. Berta inser först när Caroline gör sin entré att hennes värld är mycket liten, vilket blir en på många sätt brutal knuff ut i verkligheten mot vuxenlivet. Bertas värld har varit skyddad, men med den oberäkneliga Caroline i närheten kan hon aldrig veta vad som väntar.

Caroline vill inte berätta någonting om sig själv, men det står snart klart att hennes mamma är död och att hennes pappa försvann innan hon föddes. Föräldrarna var inte gifta och Caroline har ett mystiskt fotografi som Berta funderar mycket över. Det är något välbekant över personerna på fotot och när Berta märker hur Caroline ofta betraktar husets herre, Bertas pappa Vilhelm, börjar misstankarna ta form...

Berättelsen är fortfarande fängslande, med nittonhundratalets samhällsform, Titanic-katastrofen, fattighusen och nattfåglarna. Jag förvånas över hur boken är skriven och tycker faktiskt att den är rätt tungläst. Det är meningsbyggnader och formuleringar som nog skulle bearbetas på ett helt annat sätt i dag, trots att boken är utgiven 1982. Själva berättelsen dock, om Berta och hur hennes ögon öppnas för omgivningen, är bra.

Biblioteksexemplaret som jag lånade är tydligt märkt av tidens tand: sliten, sönderskavd, fläckig och med bruten bindning. Det är å andra sidan ett gott betyg åt en bok!

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...