MacDonalds bok är oändligt svår att sammanfatta, inte bara på grund av det 544-sidiga omfånget. Det är en släktsaga med många huvudpersoner och allt tar sin början med patriarken James som i unga år faller för den ännu yngre Materia. Han har irländsk-gaeliskt ursprung och hon är av libanesisk härkomst. Hon är bara 12 år när de träffas och han är strax äldre. Han har rymt hemifrån för att bli sin egen lyckas smed medan hon blir förskjuten av sin familj när hon ger sig i lag med en enkel enklese, engelsman. De påbörjar sitt liv tillsammans och Materia önskar sig inget hellre än välartade söner. Om det beror på vanlig olycka eller på Materias fader som förbannar hennes sköte så blir ingenting som de har tänkt.
Kathleen föds och visar sig ha en gudabenådad stämma. Hennes absoluta gehör för henne bort från hemmet, tydligt favoriserad av fadern. Mercedes blir som näst äldst en skötsam och beskedlig flicka, till skillnad från Frances som gör allt med spelande blick och grovt ordförråd. Där finns också den första och den andra Lily, Ambrosius och Anthony. Man får i romanens inledning veta vilka som dör och hur det har gått till - tror man. Det finns en annan verklighet och det är den som spelas upp under de tre generationer som föds i familjen Piper.
Jag fäster mig vid alla karaktärer och de blir mycket levande. Sedan förändras de och jag känner olust och avsmak. Sedan fäster jag mig vid en annan, men inser att jag aldrig kan slappna av, utan blir ständigt överraskad av vändningarna som sker.
Det religiösa och gudomliga är allestädes närvarande, med syndakataloger och gudomligt ingripande - i alla fall enligt personernas uppfattning. Jag älskar Frances och kommer att bära henne med mig länge. Mercedes överraskar och det är hennes botgöring med säck och aska jag fascineras av. Hon menar bland annat att skärselden uppfanns för henne, då hon varken är helgon eller syndare. Att tillbringa 1000 år i skärselden är priset hon får betala när hon gör affärer med Gud.
Det ska bli så spännande att diskutera den här boken med bokklubbarna. Efter att ha sett skid-VM från Falun, där en käck kanadensare såg så trevlig ut, kläckte jag ur mig något om att kanadickerna ser ut att vara ett behagligt släkte. Jag tar tillbaka det. De är lika onda och mänskliga som resten av oss.
Jag ska klicka i på Goodreads att jag har läst den här boken, men har ingen aning om vad jag ska ge den för betyg: en trea eller en femma? En fyra blir inte rättvisande, men inget annat betyg heller. Den här boken är fantastisk - och fruktansvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar