Nidstången tar sin ansats i ett bibliotek i Mariefred där ett odjur sitter inburat på ett stenbord (!). Som läsare förstår vi snabbt att någonting har förändrats, att tiden är annorlunda och att det finns varelser som inte borde få springa fria. Runt bordet står ett antal vuxna som är bekymrade - vilket snabbt gör mina barn bekymrade, för om vuxna är rädda hur ska det då kännas för barnen? Sedan kommer upplägget: det ska komma ett brödrapar som ska hjälpa dem och i nästa stund presenteras Viggo och Alrik. De vuxna kan knappt tro sina ögon: de är ju bara barn!
Om upplägget är bra kommer resten av berättelsen att kännas som en smash på volley: den är bra och går stenhårt in. Fantasy blandas med realism och personerna har förmåga till både gott och ont - för att inte tala om att vissa är konstiga! Snacka om spännande och att två maskrosbarn har alla möjligheter att bli hela Sveriges ungdomars romanhjältar.
Att blanda ungdomsromanen med serieromanen är ett genidrag, eftersom berättelsen i sig har bra flyt. Vi vill hela tiden läsa mera, men serierutorna som dyker upp då och då blir mer och mer efterlängtade, så lästempot skruvas upp ytterligare. Jag, som personligen tyckte så bra om Cirkeln och Engelsforstrilogin, associerar de här böckerna med den bokserien och jag vet inte om det beror på illustrationerna eller tonen i berättandet. Kanske spelar det ingen roll, eftersom det är bra.
Den andra delen kom ut samtidigt som den första, så nu blir det till att fortsätta med Grimmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar