Jag vet inte varför jag läser dem. Egentligen kan jag stanna där. Låt mig presentera en lista för och emot Camilla Läckbergs böcker:
För:
Det förflutna är alltid spännande och väcker läslust.
Det finns en nerv och en spänning.
Emot:
Patrik och Erika tråkar ut mig. Vi talar beyond diskbänksrealism, trots att Erika ger sig ut på egna upptåg och trots att Patrik gör en massa som hans chef tar åt sig äran för. Men kära värld! - Så oproffsigt. Att den där polisstationen ens hittar bilar att lappa är en gåta och dialogerna...
Alla som kommer på en ledtråd måste göra en dramatisk effekt, vilket i realiteten borde innebära att hela utredningen dras ut med timmar, dagar, veckor, vad vet jag.
Nej, det brutala och det påhittiga i alla sätt att tortera och ta död på unga människor står mig upp i halsen och de här böckerna behöver en strikt hand som stryker och eventuellt läser högt vissa partier, för jag tror i ärlighetens namn inte att människor pratar och tänker så här. Jag är ledsen, men det här var farväl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar