Tjusningen med dystopier för mig är beskrivningarna av vad som händer med människan när samhället, som hon känner det, rasar. Vissa berättelser utgår från att det uppstår två läger med sådana som är för och mot något - oftast gestaltat i gott mot ont, medan andra visar att hon med samarbete kan återupprätta någon sorts civiliserat samhälle igen. Vägen gestaltar inte något av detta. Varje människa är en ö och kampen, framför allt om maten, är det centrala. I alla fall till största del, för pappan lever för att skydda sin son. Han pratar med honom, försöker lugna, försöker förklara och förenkla. Trots de svåra frågorna som ställs och den dödsångest de båda lever med så finns det en värme och de klamrar sig fast vid ett hopp att det kanske, någonstans, finns en sol, en fristad och goda människor. På den väg de vandrar, mot söder för att nå havet, gäller bokstavligen regeln att äta eller att ätas. Känslan av obehag blir tydlig när pappan hostar blod och trots att han försöker övertyga sonen om att de kommer att vara tillsammans förstår båda att det kanske inte kommer att bli så.
Vägen är mörk, tät och oerhört obehaglig. Jag läste den som en del av min läsutmaning under 2015, där det bl.a. ingår att man ska läsa en Pulitzerprisvinnare. Cormac McCarthy fick priset 2007 och boken blev också film, med Viggo Mortensen i huvudrollen.
Bland det bästa med den här boken: när jag presenterade den för mina elever åkte flera telefoner upp så att de kunde anteckna vad den hette, för den väcker läslust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar