22/11 1963 - Stephen King

Ja, jeeezzez. Hur ska jag sammanfatta det här? 22/11 1963 är en åttahundrasidig berättelse om en man som får möjligheten att förhindra mordet på J. F. Kennedy och titeln anspelar på datumet när hela händelsen utspelar sig.

Romanens framsida visar de rubriker som prydde tidningen dagen efter dådet. Baksidan visar hur det kunde ha sett ut: att presidenten klarade sig undan och att även fru Kennedy är oskadd. Hjälten heter George Amberton, men misstanken finns också att han kan ha varit i maskopi med Harvey Lee Oswald. Och hur påverkar då det här eftervärlden? Tja, det förflutna harmoniserar med sig själv är en strof som är ständigt återkommande i den här romanen och på vilket enastående sätt Stephen King har harmoniserat det förflutna.

Det hela börjar med en inledande mening som också upprepas några gånger: "Jag har aldrig varit någon gråtmild typ." konstaterar Jake Epping, 35 år gammal High Scool-lärare. Nej, han kanske inte har varit det, men som läsare möter man honom vid ett par tillfällen där han faktiskt fäller några tårar. Ett sådant är när han läser Harrys, skolans vaktmästares, uppsats om uppväxten och familjetragedin som förändrade hans liv. Berättelsen går rakt in i hjärtat på honom och påverkar honom mer än han trott var möjligt. Harry, som i elevernas elaka tilltal blir Harry Hoppgroda på grund av ett handikapp som han fick efter faderns bärsärkagång i barndomen, är en sorglig figur med ett hjärta av guld och Jake bär honom med sig under många månader.

Efter några kringelkrokar får Jake veta att det finns ett sätt att resa i tiden. Al, mannen som äger Al's Diner, visar ett kaninhål (Alice!) som gör att man kan resa tillbaka till den 9:e september 1959, klockan 11.58 för att vara exakt. Oavsett hur länge man är i det gamla Lisbon så har det bara gått två minuter när man kommer tillbaka till 2011. Ett säkert tecken som till slut övertygar Jake är att Al har åldrats betänkligt och gått ner 20 kg i vikt från en dag till en annan. Här känner man verkligen igen Stephen Kings berättande och det är nu äventyret börjar. Efter en lång diskussion om hur förhindrandet av mordet på Kennedy skulle kunna förändra världen: inget mord, ingen påföljande krigisk president osv - så bestämmer sig Jake för att försöka. Utrustad med pengar (som Al har samlat på sig), anteckningar och kartläggningar och fast besluten om att inte bara förhindra mordet på JFK ger sig Jake iväg. Han får försöka några gånger med sina första åtaganden, att rädda en flicka från att bli förlamad, eftersom det förflutna harmoniserar med sig själv. Det är som om omgivningen motarbetar honom och han förstår att ju mer han försöker påverka, desto mer kommer omgivningen att motarbeta honom. Skeendet nollställs varje gång han återvänder till 2011 och sedan går tillbaka till 1958, så det finns en säkerhetslina att ta till i tider av nöd - och den kommer att behövas.

Det här är mycket amerikanskt - referenser till politiker, mat, bilar, vad en öl kostar, hur en Root Beer ska smaka, vad en klippning kostar och hur mycket man kan pruta på en Ford Cab - och väldigt mycket går mig förbi. Underhållande är att 1958 anses en fyllig byst attraktiv och inte pinsam. Jake gör sitt bästa för att passa in, men blir ändå som en utomjording ibland med sina uttalanden och anspelningar.

Lee Oswald spelar en stor roll, men det är när Jake (under namnet George) förälskar sig i Sadie, en kollega vid skolan där han får ett vikariat. Det är som att läsa en helt annan roman när Jake/George ska leva och verka som en vanlig man under de fem år som leder fram till den ödesmättade dagen 1963. Vissa recensenter tycker att det blir utdraget och långtråkigt, men jag tycker att det är genialt. Det är ju så det känns för Jake/George också! Han ska uthärda alla de där dygnen, dagarna, månaderna, åren och måste ju engagera sig ni något. Snart snärjer han in sig i känslor och prioriteringar, eftersom han måste välja mellan kärleken och den övriga världens öde. Fjärilseffekten - eller kaosteorin - får arbeta som aldrig förr och det blir enorma konsekvenser. Det sväller och blir stort, men samtidigt märkligt väl sammanhållet.

Recensenterna är ganska eniga om att det här är bra. Litteraturmagazinet, DN, SvD,  Aftonbladet, GP. Bild lånad av förlaget.

Champion - Marie Lu

Det är väl brukligt att varna för spoilers, så för den som inte har läst de två första delarna kan det vara läge att sluta läsa här, eftersom mycket kommer att avslöjas.

Champion, den sista delen i Legend-trilogin, knyter ihop äventyret som handlar om Day och June. Det råder vapenstillestånd mellan Republiken och Kolonierna och det finns en försiktig tillförsikt till den nye elektorn Anden. Day hyllas som hjälte och June gör karriär inom politiken, sin unga ålder till trots. Day har lämnat henne under förespeglingen att söka vård för sin yngre bror Eden, men det är i själva verket han själv som behöver vård. Han är döende i en sjukdom som bryter ner honom och han vill bespara June den smärtan. Dessutom vet han att hon skulle avstå hedersuppdraget som Anden har erbjudit henne och vill inte att hans tillstånd ska avgöra vad hon beslutar sig för. June känner sig dock mycket förvirrad över hans avståndstagande och misstänker att det är någonting han inte har berättat för henne.

Det är fart och fläkt genom hela boken och de två huvudpersonerna, som kommer till tals i jag-form i vartannat kapitel, väver  ihop den här historien på ett bra sätt. Allt är inte gulligt, även om naaaaw-faktorn stundvis är hög. De är modiga, trotsar sina egna rädslor för att slåss för en högre sak, värnar om sina kära och är beredda att offra sina liv för andras skull och det ger resultat. Dock inte utan uppoffringar. June får under ett intressant besök i Antarktis (där hon med hjälp av glasögon som översätter deras språk och som projicerar bilder samt ger plus- eller minuspoäng för olika typer av uppförande) får veta allt om USA:s historia, från grundandet till splittringen. Detta höjer underhållningsvärdet och placerar boken på en hög poängskala i dystopirankingen. Kanske kommer den här informationen lite väl sent i läsarens ögon, men bidrar i alla fall till den helhetsbild som i alla fall jag har längtat efter.

Pesten bryter ut, nu i en muterad form, och gör att fredsfördraget håller på att gå om intet. Det visar sig att Eden - och överraskande nog, June - är pusselbitarna som saknas för att tillverka ett tillfredsställande motgift. Samtidigt utför Day ett saftigt kamikazeuppdrag som han mot alla odds överlever. Svårt skadad håller han på att lämna jordelivet och June ber till högre krafter om att hon är beredd att göra vad som helst - utstå vad som helst - bara han överlever. Vilket han gör, men till ett högt pris. Day ligger i koma i fem månader och när han vaknar upp är de senaste två åren utraderade ur hans minne. Han kommer således inte ihåg någonting som har med June att göra och hon inser att hon har blivit bönhörd. Hon har en möjlighet att inte orsaka Day någon smärta (eftersom hon på sätt och vis var delaktig i mordet på hans familj) och hon lämnar honom.

En liten epilog hjälper läsarens brustna hjärta att läka, för i ett hopp tio år fram i tiden, korsas Days och Junes vägar igen och han förstår, utan att minnas, att det är någonting speciellt med henne. Det slutar med att de fattar varandras händer och presenterar sig för varandra och sedan får jag som läsare tänka mig den ljusnande framtid som kan vara deras. Jag nöjer mig med det och sammanfattar trilogin som läsvärd och underhållande.

Prodigy - Marie Lu

June och Day har lyckats fly från Los Angeles under dramatiska former och i Prodigy, den andra delen i trilogin, anses June vara Republikens största fiende medan Day antas vara död. De söker hjälp hos Patrioterna som genast ser fördelarna med att få med sig de före detta Förenta Staternas största upprorsmakare. De utnyttjar att Day rapporterats vara död och ser bl.a. till att bygga upp hans sargade kropp. Hans knä opereras med den nyaste tekniken och de informeras om Patrioternas stora planer på att ta död på den nya Elektorn, Anden. June är ambivalent, eftersom hon känner Anden och har svårt att vara den som ska orsaka hans död. Hennes tidigare blinda lydnad till Republiken ligger kvar, även om hon har förstått att det är ett system som inte kan fungera i längden.

Kärlekshistorien mellan June och Day utvecklas, men inte enbart åt ett håll. Slitningar uppstår, både när Tess visar sig och när June måste infiltrera Andens närmaste krets. Samtidigt får Day reda på något om sig själv som gör att han drar sig bort från June.

Recensionerna av Prodigy gör gällande att berättelsen är lika underhållande som första delen, men för mig blir det inte riktigt så. Visst är det spännande och de dystopiska dragen med ödelagda nationer, polarisar som har smält och nya livsvillkor som skulle vara omöjliga i vår dag i dag, höjer underhållningsvärdet. Själv har jag hakat upp mig på att de unga tu bara är femton år gamla, för de verkar mycket äldre. Självklart ska jag läsa sista delen, men mest för att jag vill veta hur det ska sluta.

På dina bara knän - Ann-Marie MacDonald

Månadens bokklubbsbok - På dina bara knän -  av Ann-Marie MacDonald är något så ovanligt som en bok som knappt går att få tag på längre. Originalets titel lyder Fall On Your Knees och är kanske något mer rättvisande.

MacDonalds bok är oändligt svår att sammanfatta, inte bara på grund av det 544-sidiga omfånget. Det är en släktsaga med många huvudpersoner och allt tar sin början med patriarken James som i unga år faller för den ännu yngre Materia. Han har irländsk-gaeliskt ursprung och hon är av libanesisk härkomst. Hon är bara 12 år när de träffas och han är strax äldre. Han har rymt hemifrån för att bli sin egen lyckas smed medan hon blir förskjuten av sin familj när hon ger sig i lag med en enkel enklese, engelsman. De påbörjar sitt liv tillsammans och Materia önskar sig inget hellre än välartade söner. Om det beror på vanlig olycka eller på Materias fader som förbannar hennes sköte så blir ingenting som de har tänkt.

Kathleen föds och visar sig ha en gudabenådad stämma. Hennes absoluta gehör för henne bort från hemmet, tydligt favoriserad av fadern. Mercedes blir som näst äldst en skötsam och beskedlig flicka, till skillnad från Frances som gör allt med spelande blick och grovt ordförråd. Där finns också den första och den andra Lily, Ambrosius och Anthony. Man får i romanens inledning veta vilka som dör och hur det har gått till - tror man. Det finns en annan verklighet och det är den som spelas upp under de tre generationer som föds i familjen Piper.

Jag fäster mig vid alla karaktärer och de blir mycket levande. Sedan förändras de och jag känner olust och avsmak. Sedan fäster jag mig vid en annan, men inser att jag aldrig kan slappna av, utan blir ständigt överraskad av vändningarna som sker.

Det religiösa och gudomliga är allestädes närvarande, med syndakataloger och gudomligt ingripande - i alla fall enligt personernas uppfattning. Jag älskar Frances och kommer att bära henne med mig länge. Mercedes överraskar och det är hennes botgöring med säck och aska jag fascineras av. Hon menar bland annat att skärselden uppfanns för henne, då hon varken är helgon eller syndare. Att tillbringa 1000 år i skärselden är priset hon får betala när hon gör affärer med Gud.

Det ska bli så spännande att diskutera den här boken med bokklubbarna. Efter att ha sett skid-VM från Falun, där en käck kanadensare såg så trevlig ut, kläckte jag ur mig något om att kanadickerna ser ut att vara ett behagligt släkte. Jag tar tillbaka det. De är lika onda och mänskliga som resten av oss.

Jag ska klicka i på Goodreads att jag har läst den här boken, men har ingen aning om vad jag ska ge den för betyg: en trea eller en femma? En fyra blir inte rättvisande, men inget annat betyg heller. Den här boken är fantastisk - och fruktansvärd.

Lejontämjaren - Camilla Läckberg.

Jag vet inte varför jag läser dem. Egentligen kan jag stanna där. Låt mig presentera en lista för och emot Camilla Läckbergs böcker:

För:
Det förflutna är alltid spännande och väcker läslust.
Det finns en nerv och en spänning.

Emot:
Patrik och Erika tråkar ut mig. Vi talar beyond diskbänksrealism, trots att Erika ger sig ut på egna upptåg och trots att Patrik gör en massa som hans chef tar åt sig äran för. Men kära värld! - Så oproffsigt. Att den där polisstationen ens hittar bilar att lappa är en gåta och dialogerna...

Alla som kommer på en ledtråd måste göra en dramatisk effekt, vilket i realiteten borde innebära att hela utredningen dras ut med timmar, dagar, veckor, vad vet jag.

Nej, det brutala och det påhittiga i alla sätt att tortera och ta död på unga människor står mig upp i halsen och de här böckerna behöver en strikt hand som stryker och eventuellt läser högt vissa partier, för jag tror i ärlighetens namn inte att människor pratar och tänker så här. Jag är ledsen, men det här var farväl.

Vägen - Cormac McCarthy

En pappa och hans son, som båda förblir namnlösa, vandrar i ett ödelagt landskap där träden är förbrända, asfalten sprucken och husen ödelagda. Läsaren får inte veta vad som har hänt, men mina tankar går genast till någon typ av atomkrig. Allt de äger är kläderna på kroppen eller det de drar i den lilla vagnen bakom sig: några konserver, ett par filtar och en presenning. Överallt lurar faran, mestadels i gestalten av andra människor.

Tjusningen med dystopier för mig är beskrivningarna av vad som händer med människan när samhället, som hon känner det, rasar. Vissa berättelser utgår från att det uppstår två läger med sådana som är för och mot något - oftast gestaltat i gott mot ont, medan andra visar att hon med samarbete kan återupprätta någon sorts civiliserat samhälle igen. Vägen gestaltar inte något av detta. Varje människa är en ö och kampen, framför allt om maten, är det centrala. I alla fall till största del, för pappan lever för att skydda sin son. Han pratar med honom, försöker lugna, försöker förklara och förenkla. Trots de svåra frågorna som ställs och den dödsångest de båda lever med så finns det en värme och de klamrar sig fast vid ett hopp att det kanske,  någonstans, finns en sol, en fristad och goda människor. På den väg de vandrar, mot söder för att nå havet, gäller bokstavligen regeln att äta eller att ätas. Känslan av obehag blir tydlig när pappan hostar blod och trots att han försöker övertyga sonen om att de kommer att vara tillsammans förstår båda att det kanske inte kommer att bli så.

Vägen är mörk, tät och oerhört obehaglig. Jag läste den som en del av min läsutmaning under 2015, där det bl.a. ingår att man ska läsa en Pulitzerprisvinnare. Cormac McCarthy fick priset 2007 och boken blev också film, med Viggo Mortensen i huvudrollen.

Bland det bästa med den här boken: när jag presenterade den för mina elever åkte flera telefoner upp så att de kunde anteckna vad den hette, för den väcker läslust.

En tid för mirakel - Karen Thompson Walker

Nyhetsuppläsaren meddelar att jordens rotation går långsammare och att dygnet successivt förlängts med flera minuter - och så kommer det också att fortsätta. Ett 24-timmarsdygn blir 25 som blir 30 och snart 60.

Människorna reagerar som människor i allmänhet gör: vissa får panik, vissa öppnar upp den där säkerhetsbunkern som de grävde på 60-talet. Religiösa förkunnare ropar ut budskapet om att slutet är nära medan andra bunkrar upp mat, mediciner, vatten och andra förnödenheter.

Samtidigt reagerar människorna också i allmänhet som människor gör: de blir kära, grälar, blir sams, bjuder på kalas, forsätter att gå till sitt arbete... och mitt i allt finns Julia. Hon går i sexan och har fullt upp med sina egna problem, som varför hon inte blir bjuden på ett visst kalas eller varför hennes bästa kompis slutar prata med henne. Inte får hon köpa någon BH för sin mamma heller och sedan var det ju det här med att vara kär i Seth. Hon vill se nyheterna, men får inte för sin mamma. Mamman i sin tur är neurotisk och är en av de första att insjukna i vad som kommer att kallas syndromet. Hon får svimningsanfall och drabbas av yrsel och får feber som efterföljs av trötthet. Hon oroar sig över att vetenskapsmännen inget vet och över att strömmen börjar ransoneras.

Samtidigt uppstår två läger: Å ena sidan en grupp människor som lever efter den ursprungliga 24-timmarsräkningen av dygnet, trots att soldygnet sträcker sig över 60 h; Å andra sidan de människor som lever efter realtid och följer dygnet efter soluppgång och nedgång. Slitningar mellan grupperna gör att det bildas kolonier där liktänkande samlas.

Dessa dystopier. Man kan ju bli domedagsnojig för mindre. Hur skulle jag själv reagera? Hur skulle jag förbereda mina barn? Även om jag själv skulle vara lugn - hur skulle det bli om ingen annan runt omkring var det?

När arter dör ut och landområden dör, när fåglarna faller till marken av den förändrade tyngdkraften och när döda områden breder ut sig både på land och i hav, då gäller det att komma på lösningar - och det snabbt.

Bild lånad av förlaget.