Sanningen, den utan modifikation, är den att han inte klarar av att vara diskpojke längre. Sanningen är också att han måste lära sitt hjärta att vara stilla, trots att benen vill springa. Som papperslös i ett samhälle som vill ha papper på allt måste han vara osynlig. Ändå lägger han ut annonsen om att han kan hjälpa folk när polisen inte ska blandas in - och Pernilla hör av sig. Hennes sjuåriga dotter är försvunnen och hon har all anledning att inte gå till polisen.
Det här är en ovanlig roman som handlar om ovanliga människor. Vänskapen som växer fram mellan Kouplan och Pernilla är stillsam, samtidigt som Pernillas oro över den försvunna dottern hela tiden är närvarande. Samtidigt handlar det om vanlig kamp för överlevnad, även om den kan se helt olika ut från människa till människa. Kouplan är god som guld och jag fastnar genast för honom som människa. Med sin lilla kropp och sitt stora hjärta blir han en person som kliver ut ur sidorna, för han är en hjälte med ett tungt bagage.
Stämningen är bitvis riktigt obehaglig och rör sig mestadels på det psykologiska planet. Min tanke om det värsta kan enkelt läsas in i det som lämnas osagt. Vad har Kouplan varit med om? Vad väntar den lilla flickan som har försvunnit? Vad hände en gång med Pernilla för så länge sedan?
Samtidigt är det också riktigt roligt ibland. När Kouplan inte vill äta griskött och funderar över hur han ska komma ur en sådan situation drar han till med det svenskaste han vet och säger att han är allergisk. Det är också en sanning med modifikation. Oj, så bra Sara Lövestam har fått in det begreppet - och på så många plan - i den här boken. Heja!
Bok och bild från förlaget.
Ps: Dessutom utlovas att det här är den första boken om Kouplan och jag kan knappt vänta på att få veta mer om hans öde och få höra fler tankar om det land han har hamnat i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar