Men möt Kalmars jägarinnor: Linden, Jenna, Sudden, Jossan och så berättarjaget, Eva. De ska styra världen, eller i alla fall Kalmar - med omnejd. Samtidigt som de pratar om allt de ska göra står tiden märkligt stilla. Det som beskrivs är ett nittiotal med ungdomens detaljerade här-och-nu: fest, vem köper ut, vem skjutsar, var står cilvilpoliserna och hur ska de undvikas, vem däckade, vem hånglade med vem, vems pappa super mest.
Skräcken är att bli som handbollstjejerna och jägarinnornas mantra är att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga. De försöker ge ikläda sig rollen som uttrycker "vem bryr sig", men Eva verkar mer spela med. Hon har bra betyg och tänker sig i hemlighet en framtid med karriär och kontor med vita väggar. Ungefär här börjar boken visa kursiverade delar som talar om tiden efteråt, där ett gryende vuxenperspektiv visar att ingenting blir som man har tänkt sig.
"Hotet. Om att växa upp och bli till proteser - livlösa hjälpmedel för att få det hela att gå runt bara." Eva är ingen protes, men hon är förlamad. Hon måste få rätsida på vissa händelser från tonåren innan hon kan gå vidare. Hon talar med en livsvis åldring om att hon hör till den deprimerade generationen. De kunde bli vad de ville, men kom hem med en näve grus.
Med perspektiv på tillvaron träffar hon Jossan igen, bara för att upptäcka att de var "isärväxta som tjocka grenar i ett ädelt lövträd". Formuleringarna är fantastiska och ger en bra bild av hur malplacerad Eva måste ha varit i det där ungdomsruset. Eva, som hela tiden längtar efter att livet ska bli hennes eget, märker att det inte blev lättare. Det blev bara annorlunda.
Kalmars jägarinnor är en på samma gång plågsam som ömsint påminnelse om en tonårings liv under 1990-talet och igenkänningsfaktorn blir hög, eftersom berättelsen om Eva känns dokumentärt beskriven. Miljöerna, kläderna, musiken (!), mentaliteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar