Vampyrens märke - P.C. Cast & Kristin Cast

Jag trodde att jag skulle tycka om det här, men nej, nej, nej. Det låter hur bra som helst på baksidan: Den åkomma som i folkmun kallas tonårspesten gör att vissa ungdomar blir sjuka för att sedan förvandlas till vampyrer. Detta är precis vad som händer Zoey. Ena dagen är hon frisk och lever ett högst ordinärt high school-liv tillsammans med en pladdrig bästa vän och en korkad pojkvän som super alldeles för mycket. Bra ansats? Snabbt går det och redan efter ett par sidor är hon vampyrmärkt, har gått i klinch med mammans nya man, har nästan dött och i och med detta redovisat sitt cherokee-arv och flyttats in till vampyrskolan Nattens Hus.

Det finns så mycket att göra av det här, men så lite görs! Den pladdriga kompisen och den korkade pojkvännen är helt ointressanta och speglar inte ens Zoey så att hennes bättre kvaliteter kommer fram. Mamman som är hårt kuvad av sin nye man - som dessutom är med i något ordenssällskap med fanatisk aversion gentemot vampyrismen - gråter lite i periferin. Fanatiske styvpappan skulle gå att göra ungefär hur intressant som helst, men pratar bara argt i telefonen med likasinnade.

Inne på vampyrskolan då? Nja, där beskrivs den ena perfekta kroppen efter den andra med märkligt stor tonvikt vid vilken hudfärg olika elever har. Oralsex beskrivs med stort äckel och en lärare bekänner plötsligt att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa under hela sin uppväxt. Mitt i allt detta blandas den grekiska mytologin in, med namn och hänvisningar till begrepp som försöker ge något sorts djup till den långgrunda storyn. Matriarkatet påstås vara gällande på skolan, men blir liksom Zoey märkligt könlöst.

Det här är varken det ena eller det andra. I förordet tackar författarna varandra, mor och dotter. Bl.a. tackar P.C. Cast dottern för att hon har fått ungdomarna att låta som ungdomar ska låta. Eh... As even as badly played, säger jag då.